TaggSverige

Hilma af Klint

Pressbild: Svanen/nr 17 (1915)
Fotograf: Albin Dahlström/ © Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Moderna museet: Utställning till 2021.02.21
Adress & resväg: Ola Billgrens plats 2, Malmö

Målaren, spiritisten och pionjären Hilma af Klint föddes 1862 i en adelssläkt av sjöofficerare och kartografer. Hennes barndomshem var Karlberg slott i Stockholm, ett stenhus med långa flyglar och sedan 1792 officershögskola. Den tidiga miljön var således präglad av män, fast kommendören Victor månade om Hilmas talanger och gav dottern lektioner i naturvetenskap och navigation. 1872 flyttade familjen till innerstaden och Hilma skrevs in på Normalskolan för flickor på Riddargatan. Tonåringen Hilda blev, enligt tidsandan, en sökare och började sitta med i seanser när hon fyllt 17 år. Samtidigt ville hon utvecklas varför hon ett par år senare övergav sina första spiritistiska grupper, till förmån för mer filosofiska dito. Efter kurser hos porträttmålaren Kerstin Cardon på Tekniska Skolan blev Hilma 1882 antagen vid Konstakademien. Studierna i Stockholm bestod av traditionellt porträtt- och landskapsmåleri jämsides med förfinad teckningslära. När Hilma fem år senare, med fullgjord examen, steg ut genom porten på Sparreska palatset var hon bland akademiens första kvinnliga konstnärer. 

Talang och studieprestationer skänkte Hilma stipendium och permanent ateljéplats i akademins fastighet vid Kungsträdgården. Den nya arbetsplatsen delade hon med två andra duktiga målare, Alma Arnell och Lotten Rönquist. Det här var i slutet på 1880-talet bästa tänkbara miljö för Hilma och hennes kolleger att verka i. Ateljébyggnaden, som huset kallades, ingick i Stockholms kulturella centrum och låg vägg i vägg med konsthandlaren Theodor Blanchs konstsalong och café — båda sorlande mötesplatser för konstens tillskyndare. Den begåvade Hilma lyckades snart etablera sig som yrkeskvinna. Hennes porträtt och landskapsmålningar ställdes ut, hennes illustrationer trycktes. 1889 grundades Teosofiska Samfundet i Sverige, Hilma blev medlem samma år. 1897 bildade hon, efter sejourer hos Edelweissförbundet och Rosenkreutzarna, den egna spiritistiska kvinnogruppen: De Fem. Namnet syftar på de fem medlemmarna, där målaren Anna Cassel kom att stå Hilma närmast. Gruppen träffades under tio år för bibelläsningar och esoteriska övningar där deltagarna försökte kanalisera andevärlden. Deras upplevelser skrevs ned och uppgick till åtta volymer.  

1907 började Hilmas andliga insikter plötsligt materialiseras i stora, abstrakta bildkompositioner. Det var ett skarpt trendbrott efter tjugotalet år av klassiskt måleri och inledningen på något sällsamt. Konstnären påbörjade serier av flera meter höga oljemålningar i ett symboliskt formspråk som hon själv kallade ”mediumistiskt”, i betydelsen att hon själv kunde förmedla nya perspektiv av tillvaron, från ett högre plan. Något dittills osynligt blev synligt, något svävande fästes på duken. Teosofin var hennes främsta inspirationskälla och fyrtiofemåringen ville gestalta osynliga dimensioner. Målaren betraktade sina bildserier som delar i ett projekt med syfte att förstå och förmedla högre medvetande. Samtidigt bar hennes konst en naturvetenskaplig, regelbunden prägel. Det kan verka paradoxalt, men konstnärsskapet utvecklades samtidigt med stora vetenskapliga framsteg. 1887 verifierades elektromagnetiska vågor (H. Hertz) och 1905 bevisades atomens existens (A. Einstein). Liksom osynliga, fysikaliska dimensioner föreställde sig Hilma osynliga, andliga dimensioner – vilka hon själv erfarit. Faktum är att konstnären, som för övrigt hade vetenskaplig bildning, gestaltade såväl upplevelser som upptäckter.  

Under sin föreläsningsresa i Stockholm 1908 besökte filosofen Rudolf Steiner Hilmas ateljé. Tyvärr förstod han inte konstnärens bilder, eller så ville hans ego inte ge henne utrymmet. Rudolf redigerade sedan en tid författaren Johan W. von Goethes färglära, från 1810, vilken intresserade Hilma. Hursomhelst hade Rudolf dålig inverkan på målaren som lade ifrån sig penslarna i flera år, mentorn blev istället skeptiker. Långt senare, 1920, blev Hilma dock medlem i Steiners Antroposofiska sällskap. Konstnären testamenterade över 1200 målningar som, på egen begäran, aldrig visades under hennes livstid. Först 1986 blev Hilma internationellt känd när hon visades på LA County Museum of Art. En postum, svensk berömmelse inleddes i Amerika och utlöste en, fortfarande aktuell, konsthistorisk diskussion – de abstrakta pionjärerna Kandinsky, Malevitj och Mondrian var aldrig först. Det var Hilma af Klint! Målaren lyckades med bedriften att förena intuition med systematik. Kanske finns i hennes bilder universella, undermedvetna figurer, liknande Carl C. Ljungs arketyper. En utställning som tål att fundera över. 

Curators: Iris Müller-Westermann & Milena Høgsberg

Hilma af Klint
Hemland: Sverige (1862-1944)
Utbildning: Tekniska skolan (idag Konstfack), Konstakademien i Stockholm
Kända verk: Tempelserien, De tio största, Parsifalserien, Atomserien
Representerad: Nationalmuseum, Moderna Museet, Guggenheim m fl 
Litteratur: Hilma af Klint: att se är att inse /Ulrich Obrist, Fer m fl,  Hilma af Klint: tidsandans visionär /Almqvist, Belfrage m fl, Hilma: En roman om gåtan Hilma af Klint /Laestadius Larsson
Hemsida: Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Ingrid Wallberg

Pressbild: Brödragatan/radhus (1937)
Fotograf: Fritz Bruze

Hallands konstmuseum: Utställning till 2021.01.21
Adress & resväg: Tollsgatan 2, Halmstad

Arkitekten och företagsledaren Ingrid Wallberg föddes 1890 och växte upp i en industrifamilj på Villa Ekebo norr om Halmstad, näst yngst bland nio syskon. Vid tidpunkten var flickans far Alfred direktör på tegel- och textilproducenten Wallbergs Fabriks AB som var regionens dominerande arbetsgivare. Dåvarande koncern bildades 1857 men industriområdet Slottsmöllan, idag modernt företagscenter, grundades redan på 1820-talet av släktens förste inflyttare Isak Wallberg som drev färgeri och klädfabrik. Familjen Wallberg var även kulturellt och socialt engagerad, fadern var medgrundare till Hallands Museiförening och modern Charlotta var medlem i Fredrika Bremerförbundet. Uppväxtmiljön var således gynnsam och den mångsidiga Ingrid lämnade Halmstads  elementarläroverk med goda betyg. Året var 1905 och hon träffade utan att veta det sin blivande man, ingenjören Albert Lilienberg. Han blåste liv i hennes unga drömmar om att rita hus. På hösten påbörjade Ingrid latinlinjen på Djursholms samskola i Stockholm, ett av Sveriges första gymnasier för både flickor och pojkar. Rektor var författaren Natanael Beskow. 

På vintern 1907 avslutade Ingrid sitt tredje gymnasieår i förtid på grund av försämrad hälsa. Efter årsskiftet flyttade hon ner till systern Anna i Berlin där hon förkovrade sig i teckning och konsthistoria. 1909 läste den klassiskt bildade och flerspråkiga Ingrid också kurser vid Stadsbyggnadsseminariet i Berlin. Samma år flyttade hon tillbaka till Sverige och gifte sig med sin dittills hemlige fästman Albert. Paret Lilienberg bosatte sig i Göteborg där maken blivit förste stadsplaneingenjör. I praktiken blev makens arkitektkontor samtidigt Ingrids arbetsplats, både vid ritbordet och i räkenskaperna. Hon närmade sig yrket metodiskt och lärde sig se omgivningen i plan, perspektiv och sektioner. Sedan uppväxten med familjeföretaget hade Ingrid redan förståelse för byggmaterial och företagsekonomi, det sistnämnda gjorde att hon kunde balansera Alberts vågspel i affärer. 1911 förvärvade makarna herrgården Stora Gårda som med tiden blev en internationell mötesplats för arkitekter. 1913 reste Lilienbergs till USA och vann tredje pris med sitt gemensamma förslag till stadsplanering i Chicago. 

Fram till 1921 var högskoleutbildning inom arkitektur stängd för kvinnor och branschen nästan helt mansdominerad, men det var inte som hindrade Ingrid Wallberg. 1915 gjorde Ingrid studieresor till Tyskland och läste arkitektur vid Königliche Kunstgewerbeschule i München, samtidigt med privat undervisning i konstruktionsritning. Härvidlag var hon samtidigt politiskt involverad i bostadsfrågor. Ingrid skrev debattartiklar och föreläste med ambitioner om höjd boendestandard för människor med lägre inkomster, särskilt kvinnors arbetsmiljö. Hon trodde bland annat på den engelske stadsplaneraren Ebenzer Howards idéer om trädgårdsstäder. När Göteborgs (försenade) 300-årsjubileum firades 1923 kompletterade Ingrid och Albert varann med var sin ny utredning – brister i boendemiljön respektive planer på nya stadsdelar. När systern Lotti samma år gifte sig med musikern Albert Jeanneret stiftade Ingrid bekantskap med svågerns bror, arkitekten Le Corbusier. 1927 skildes Ingrid och Albert och hon fick möjlighet att praktisera på Le Corbusiers arkitektkontor R35 i Paris, tillsammans med formgivaren Charlotte Perriand. 1928 startade arkitekten Alfred Roth, Le Corbusiers högra hand, och Ingrid R&W Arkitektkontor i Göteborg, med inriktning på funktionalism. Därmed fick Sverige, förutom ny arkitektur, sin första kvinnliga arkitekt med eget kontor. Ingrid kom skulle senare också samarbeta med andra yrkeskvinnor i minoritet, till exempel skulptören Sigrid Fridman. 

Det radikala formspråket introducerade rena, vitputsade husblock med fönsterband och ljusa, fria levnadsytor. De raka linjerna var långa och ledde in i framtiden. I början tvekade många inför de nya perspektiven i stadsplaneringen. Somligt branschfolk lade sina huvuden på sned och formulerade kritiska artiklar, grannar överklagade byggprojekt. Men andra vågade – skräddarmästare Simonsson i Onsala uppförde 1929 R&Ws första villa. Resultat blev en spatiös, vit träkub med stora glaspartier och takterass uppe på berget. Ett av Nordens första funkishus! Samma år gifte Ingrid om sig med läkaren Gösta Göthlin, grundare av Göteborgs bostadsinspektion. När Stockholmsmässan presenterade funktionalismen 1930 och HSB lades till kundlistan tog verksamheten fart, inledningsvis med nya flerbostadshus i Masthugget och Bagaregården. Samma år lämnade Alfred Sverige men Ingrid drev byrån vidare och ritade villor, radhus och fastigheter hela livet. Märkligt nog lyckades hon samtidigt spela en avgörande roll i Wallbergs Fabriks AB. Ingrid var en pionjär som kvinnlig arkitekt och modernist. Utställningen levandegör hennes begåvade person. 

Curators: Anneli Tuveros & Anne Brügge 

Ingrid Wallberg
Hemland: Sverige (1890-1965)
Utbildning: Königliche Kunstgewerbesschule i Berlin, lärlingsskap på arkitektkontor, självstudier    
Kända verk: Prytzgatan/villa, Bångefjordsgatan/radhus, Slottsmöllan/kraftverk, Skepparegatan/Västersol servicehus, Beckombergavägen/villa & typhus, Daltorpsgatan/flerfamiljshus 
Utmärkelser: Första Vasaorden för företagare, medlem i SAR 
Uppdragsgivare: HSB, Göteborgs Stad, WFAB, Myresjöhus, Framtiden m fl
Litteratur: Ingrid Wallberg, arkitekt och funktionalist /Anne Brügge 

Olle Baertling

Pressbild: Ardalki (1964)
Fotograf: Hallands konstmuseum/© Baertlingstiftelsen

Hallands konstmuseum: Utställning till 2020.03.22
Adress & resväg: Tollsgatan 32, Halmstad

I sydvästra Sverige ligger Halmstad. Genom kvarteren, förbi det röda slottet strömmar floden Nissan ut i Laholmsbukten med nya intryck varje dag. En av dem som växte upp i den levande hamnstaden skulle så småningom själv bli en del av platsens kultur — konstnären Olle Baertling. Stadens högskola flankeras av hans stålskulptur Asamk. Men vägen dit var inte rak, som linjerna i hans senare typiska måleri. Från början intresserade sig den unge Baertling för ekonomiska vetenskaper. Redan i tonåren hade han flyttat upp till Stockholm för studier. 1929 satt han böjd över skrivbordet på Skandinaviska Banken och handlade med valutor, karriären som bankman skulle vara i 27 år. Men utanför kontoret spirade intresset för konsten. Baertling började synas oftare på utställningar, föreläsningar och vernissager. Efterhand köpte han egen konstnärsmateriel och började måla under lediga stunder. Måleriet var först en hobby, men en seriös sådan. Baertlings föreställande måleri, gärna stadsvyer, utvecklades med åren och fick expressionistiska drag.  

Året 1938 arrangerade Liljevalchs en prestigefylld konstutställning där verk av Matisse, Braque, Laurens och Picasso ställdes ut samtidigt! När Olle Baertling besökte konsthallen på Djurgården fick han, liksom troligen fler konstintresserade, bestående intryck och började utforska mästarnas stilar. När Baertling 1939 gifte sig med Lisa von Roxendorff avbildade han sin hustru med konstverket Lisa. Han inspirerades av Matisse och porträttet i brudklänning med bukett målades efter impressionistiskt maner. Baertling gjorde fler liknande porträtt men experimenterade också med städer och landskap.  Fauvistiska målningar i mustig, oskarp stil ställdes mot kubistiska och även naivistiska bilder under 1940-talet. Det finns en imponerande bredd i Baertlings produktion och han arbetade med de flesta stilar längs vägen mot det etablerade konstnärskapet. Men efter 1945 går det att se hur Baertling i sin ateljé rör sig från det avbildande måleriet till obestämda, mer abstrakta element. När framtidstron återvände med freden i Europa gjorde Olle Baertling flera utvecklande resor till England och Frankrike.  

Den ambitiöse Baertling for till Paris för att närma sig, och så småningom själv stiga upp på, den nya konstruktivistiska konstscenen. Ledsagare var målarna André Lothe och Fernand Léger som undervisade Baertling och frilade hans öppna, geometriska form. Olle Baertlings första separatutställning öppnades i Stockholm, 1949. Hans moderna kompositioner med vinklar och färgkontraster var något nytt, ändå var mottagandet ljumt. Enligt Baertling satt publiken fast i 1800-talets kulturarv! Han fjärmade sig helt från realismen och såg ett nytt bildspråk där färg, rymd och rörelse var det väsentliga — inte symboliken. En av hans främsta inspiratörer var kubisten Auguste Herbin. Konstverket skulle enbart hänvisa till sig självt och upplevas, inte tolkas. Uttrycket var universellt och betraktaren behövde ingen förkunskap. Baertling lämnade definitivt bankkontoret för konsten 1956 och gjorde sig med tiden ett namn internationellt. Hans dynamiska färgbilder med oändliga linjer speglar, liksom efterkrigstidens arkitektur, optimismen inför — just — oändliga möjligheter. Utställningen på Hallands konstmuseum förmedlar känslan.   

Curator: Annelie Tuveros

Olle Baertling
Hemland: Sverige, född i Halmstad (1911-1981)
Utbildning: Autodidakt/studier på Fernand Légers konstskola
Kända verk: Rudra, Dance Lyonnaise, Iras, Effets Cinétiques, Asamk
Utmärkelser: Kvarteret Baertling (Halmstads högskoleområde)
Gallerier: Melefors, Nordenhake
Representerad: Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum, Örebro läns musem, Göteborgs konstmuseum, Moderna museet m fl
Hemsida: Baertlingstiftelsen

Eva Lindström

Pressbild: Kom hem Laila, detalj (2018)
Fotograf: Bildmuseet

Bildmuseet: Utställning till 2019-09-08
Adress & resväg: Östra Strandgatan 30 B, Umeå

Den uppskattade illustratören och barnboksförfattaren Eva Lindström växte upp i residensstaden Västerås, där hon föddes 1952. Staden ligger vid Mälarens blå sjövatten och är en av Sveriges äldsta med sigill från 1200-talet. I Västerås höll Gustav Vasa reformationsriksdagen 1527 och här grundandes knappt hundra år senare också Rudbeckianska gymnasiet. I dagens moderna stadsbild framträder skulpturer av storheter som Grate, Alexandersson och Hild. Här verkar också livaktiga Västerås Konstskola som öppnades 1963 av tecknaren Erik Segerberg och konstnären Tore Hultcrantz. De såg industristadens behov av kultur och unga talangers behov av konstutbildning. När skolan firade femtioårsjubileum hade 1200 elever skissat i ateljéerna. Det var hit en ung Eva Lindström sökte sig, raka vägen från grundskolan. Hon hade tecknat sedan barnsben och lade fram begåvade arbetsprover vid antagningen. Den kreativa undervisningen mejslade sedan ut konturerna av hennes stil och fallenhet. Efter grundutbildningen fördjupade Lindström sina studier i Stockholm och tog examen på Konstfack. 

Det var arbetet med serieteckning och illustrationer för andra författare som blev inledningen på Eva Lindströms långa yrkeskarriär. Under de första åren på 1980-talet tecknade hon bland annat för kvinnotidningen Q, Aftonbladet, DN och Kamratposten. Men Lindström skrev också själv kärnfulla, korta texter i samspel med sina bilder. Det ena gav det andra, en kreativ process som tog sig uttryck i satiriska seriealbum som Utflykt, 1983 eller Tandem, 1985 — ett samarbete med illustratören Gunna Grähs. Året därpå började hon intressera sig mer för barnböcker och gjorde bilder för Sven-Olof Lorenzens Grävlingen som ville bli bilmekaniker och Lena Kallenbergs Ekorren Frans, utgivna 1986. Eva Lindströms första egna barnbok var Kattmössan, 1988. Debuten gav henne plats på scenen för barnlitteratur och hon skulle med tiden publicera ett femtiotal verk. En del av produktionen är gamla och nya samarbeten. Bland dem finns Katerina Mazettis Fjärrkontrolleriet, 2002 och Ellen Karlssons Snöret, fågeln och jag, 2013.  

Den som följt Eva Lindströms berättelser känner igen de udda, levande figurerna i de förskjutna perspektiven. Det enastående färgsinnet är utmärkande, landskapen och rummen hon målar blir samtidigt harmoniska färgskalor. När konstnären sammanfogar bilderna med sina kluriga textrader uppstår något unikt, personligt. Lindström målar och skriver ett slags vardagsfilosofi om stora frågor för små läsare. Fabler om ensamhet, vänskap, längtan, identitet och främmande platser. Men några pekpinnar syns aldrig till. I boken om Olli och Mo, 2012 beger sig två vänner på utflykt. Trots förberedelser far de vilse och hamnar i trångmål. Utflykten blir en oförutsedd resa som skymmer vart de egentligen var på väg. När kartan blir obrukbar i mörkret förlorar de riktningen i tillvaron, de måste lita till sig själva och finna nya vägar. Eva Lindströms senaste bok Laila kom hem, 2018 tilldelas i år priset Årets svenska bilderbok. Bildmuseets nya utställning tillägnad författaren visar hennes teckningar och måleri.           

Eva Lindström 
Hemland: Sverige, född i Västerås 1952 
Utbildning: Västerås Konstskola, Konstfack i Stockholm 
Kända verk: Vid bergets långa breda fot, Min vän Lage, Kom hem Laila
Representerad: Teckningsmuseet i Laholm, Nordiska Akvarellmuseet
Utmärkelser: Elsa Beskow-plaketten, Axel T. Sandbergs akvarellpris,
Augustpriset, ledamot i Svenska Barnboksakademin

Birgit Ståhl-Nyberg

Pressbild: Bli röd, baby! (1970)
Fotograf: Donald Byström

Uppsala konstmuseum: Utställning till 2018-08-19
Adress & resväg: Drottning Christinas väg 1E, Uppsala

​Den samhällskritiska konstnären Birgit Ståhl-Nyberg föddes 1928 i bysamhället Hammerdal i norra Jämtlands skogar. Trakten präglades av träindustri och gryende svensk arbetarrörelse. Vardagslivet var enkelt och strävsamt men kulturen var rik. Det målades och musicerades ute i stugorna. Teatergrupper uppträdde. Hos familjen Ståhl kunde man höra fadern spela fiol för Birgit och hennes systrar. Somliga skapade med sin penna, grannen var författaren och vännen Sara Lidman. Senare har Ståhl-Nyberg beskrivit hur hon växte upp i ett landskap som exploderade av skaparkraft och aldrig kände sig unik som konstnär, snarare som del av en tradition. Birgit Ståhl-Nybergs barndom var, liksom hennes vuxna liv, fylld av kontraster. Idyllen med hojtande barn som sprang över ängarna och livets allvar med tunga hushåll och slitiga, hårt styrda arbetsplatser. En tillvaro som formade stark gemenskap och politisk medvetenhet. Fadern Elov Ståhl stod bakom Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets första fackförening i Hammerdal, 1925.

Birgit Ståhl-Nyberg började rita och måla disciplinerat redan som barn. Hennes föräldrar uppmuntrade henne med en teckningskurs på Nordiska korrespondensinstitutet. Kursen möjliggjorde så småningom ansökan till Otte Skölds målarskola där hon blev antagen 1949. Hon var 21 år och kunde med besparingar från flera års arbete i Hammerdals specerihandel flytta till Stockholm. 1951 läste hon sedan vidare på Académie Libre för målaren, sedermera professorn, Lennart Rodhe. Under studierna i Stockholm försörjde sig Birgit Ståhl-Nyberg bland annat som hembiträde hos den kände diplomaten Per Anger. Anställningen ordnades av konstnären och vännen Berta Hansson och vidgade Ståhl-Nybergs yrkesnätverk inom etablissemanget. 1952 fortsatte Ståhl-Nyberg vid Kungliga konsthögskolan där hon träffade blivande maken Hendrik Nyberg samt skolades av göteborgskoloristen och professorn Ragnar Sandberg fram till examen 1957. Hennes första separatutställning visades 1961 på Ebba K Petterssons kulturhus Lilla Paviljongen i Stockholm.

Birgit Ståhl-Nyberg skissade enligt klassisk metod men skapade modern socialrealism. Hennes viktigaste influenser tillskrivs Fernand Léger, Henri Rousseau samt Diego Rivera. Vardag i förändring återkom ständigt i hennes teckning och måleri. Hon fångade rörelsen genom att stanna upp och se sig om. Vilka var alla, vart var de på väg, vart var Sverige på väg? Motivvärlden inrymde både stad och landsbygd men tonvikten låg på människors villkor. När Akalla tunnelbanestation byggdes 1975 fick Birgit Ståhl-Nyberg uppdraget att måla flera av väggarna. Teman var industrisamhällets arbetsroller, gemenskap, könsroller och normer. Ambitionen var att målningarna skulle få resenärer att reflektera över sin tillvaro. De levande bilderna med accentuerade perspektiv var även kritik mot tilltagande konformism. Stationen invigdes 1977 och blev konstnärens största projekt. Ståhl-Nyberg tänkte sig att konsten både förändrar och förenar. Spänningen som alstrades mellan arbetarbakgrunden och samhällets elit består i utställningen Framtiden på väg.

Curators: Ann-Christine Fogelberg & Åsa Thörnlund

Birgit Ståhl-Nyberg
Hemland: Sverige, född i Hammerdal (1928-1983)
Utbildning: Otte Skölds målarskola, Académie Libre, Kungliga konsthögskolan
Kända verk: Vägbygget, Woman Power, Det nya modet, Arbetsgemenskap
Representerad: Norrköpings & Västerås konstmuseer, Moderna Museet
Utmärkelser: Hakon Ahlbergs stipendium

Do Ho Suh

Pressbild: Passage/s (2017)
Fotograf: Thierry Bal/© Victoria Miro Gallery

Bildmuseet: Utställning till 2018-04-15
Adress & resväg: Östra Strandgatan 30 B, Umeå

Den sydkoreanska megastaden Seoul är en av jordens starkast lysande platser, i flera bemärkelser. Varje dag är miljoner invånare på väg någonstans i livet, varje natt blinkar miljoner ljus i skiftande färger. I Seoul sammanstrålar handel och teknik med kultur och staden är födelseort för konstnären och kosmopoliten Do Ho Suh, för närvarande bosatt i London. Från början skulle Suh bli marinbiolog efter sitt passionerade intresse för fiskarter. Men i 20-årsåldern, alldeles på tröskeln till högskolan, bytte han fot och valde konstfacket. Föräldrahemmet var traditionellt och konstnärligt. En bred bildning betraktades som dygd. Den kulturhistoriskt bevandrade modern och fadern, som är framstående konstnär, präglade båda Suhs uppväxt. Men framförallt fadern gav de konstnärliga och även vetenskapliga perspektiven av betydelse för senare yrkesval. Vardagens poesi jämte stadens symmetri.

Den orientaliske målaren och läromästaren Suh Se Oks inflytande över sonens verksamheter var betydande, kanske avgörande, dock aldrig överskuggande. Do Ho Suh lyssnade tidigt till samtalen mellan fadern och dennes adepter om arkitektur, skulptur eller litteratur. Suh har beskrivit sin far som en renässansmänniska som också förmedlade estetiken till honom. Men deras uttryck skiljer sig fundamentalt. Do Ho Suhs konstskolning inleddes med traditionellt koreanskt måleri på Seoul National University. Efter examen 1987 följde värnpliktsåren. 1991 flyttade Do Ho Suh till USA och efter ett par års arbete i New York fortsatte han med studier. Efter inledning på Skowhegan förkovrade han sig först i modernt måleri på RISD, därefter i skulptur vid Yale. Åren vid amerikanska högskolor utmynnade i masterexamen 1997. Efter millenniumskiftet började Suh etablera sig tydligt med utställningar på Seattle Art Museum eller Lehmann Maupin i New York. 2001 representerade han Sydkorea på Venedigbiennalen.

Do Ho Suh är framförallt uppmärksammad för sina arkitektoniska installationer, vävda i genomskinlig textil. Verken är skapade i naturlig storlek. Trådarna är gjorda av nylon och färgerna går i neon. Idén till vad han kallat för ‘domestic structures’ fick Suh redan 1994. Den ständigt resande Suh filosoferade kring vad som egentligen konstituerar en hemmiljö. Vilket är det individuella och kollektiva rummet? Vilket är det fysiska och mentala rummet? Då Suh dokumenterat alla sina miljöer stod det honom fritt att återskapa, transportera och omdefiniera dem. Idag är Suhs svävande lätta exteriörer och interiörer konstnärens signum. Suhs konstnärskap granskar flyttbarhet, formbarhet och identitet hos rum eller individer. Verken blir scenerier för platsspecifika och personliga identiteter — högaktuella i vår tid. Installationen Passage/s namnger Do-Ho Suhs första separatutställning i Skandinavien.

Do Ho Suh
Hemland: Sydkorea, född 1962 i Seoul
Utbildning: Seoul Nat. University, Rhode Island School of Design, Yale
Kända verk: My Home/s, Karma Juggler, Paratrooper, Some/One
Utmärkelser: J. Mitchell Foundation Award, iF Design Award, Ho-Am Prize
Representerad: Whitney Museum, Mori Art Museum, Tate Modern

Irving Penn

Pressbild: Fotografiska
Fotograf: Franklin Heijnen/Flickr

Fotografiska: Utställning till 2017-10-01
Adress & resväg: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm

Det fotografiska snillet Irving Penns liv började sommaren 1917 i Plainfield utanför New York. Båda föräldrar var ryska invandrare, fadern var urmakare och modern sjuksköterska. Irving Penns konstnärlighet började anta konkret form vid 17 års ålder på Philadelphia Museum & School of Industrial Art. Där undervisade designern Alexey Brodovitch, också rysk invandrare, som blev Penns mentor. Brodovitch hade 1933 introducerat sitt nytänkande Design Lab. där begåvade elever konfronterades med formgivning som helhetsbegrepp, kommersiell design i samma rum som fransk avant-garde. Penn deltog självklart i dessa gruppers experimenterande med alla tänkbara tekniker och uttryck. The Design Lab. syftade till att samtidigt uppnå bredd och finna det individuella. Grundutbildningen under åren i Philadelphia var inriktad på teckning, måleri och industridesign. Initialt var Penns ambition att bli målare. Vid den här tiden sågs fotografi som ett kommunikationsmedel snarare än självständig konstart.

Irving Penn examinerades 1938 efter fyra års heltidsstudier och tog med sig flyttlasset till New York för arbete hos ansedda tidskriften Harper’s. Yrkeslivets inledande period var på frilansbasis som grafisk formgivare och illustratör. Redan samma år köpte Penn sin första kamera, ovetande om att han just börjat sin resa mot berömmelse. Kameran var en Rolleiflex av mellanformatstyp och den blev en pålitlig följeslagare. Genom optiken blev världen annorlunda och Irving Penn förevigade nya människor och byggnader under vandringar längs gatorna i New York och Philadelphia. Några av motiven publicerades i Harper’s, vilket öppnade dörren till New Yorks modefotografi. Penn var bara 23 år när han blev creative director på konfektionsfirman Saks Fifth Avenue. Kometkarriären till trots var han ett par år senare desillusionerad. Han lämnade sin anställning och gav sig iväg på yttre såväl som inre resor genom den amerikanska södern. Amerikansk folklivskonst hade alltid intresserat honom.

Resandet förde så småningom Irving Penn till Mexico där han satte upp en ateljé och återupptog måleriet. Efter något års skapande insåg han att det var bakom kameran han hörde hemma. Han återvände till New York försedd med nya erfarenheter och fotografiska reseskildringar, efter förebilder som Eugène Atget och Henri Cartier-Bresson. Irving Penn etablerade sig som modefotograf på tidskriften Vogue 1943 och blev med åren känd för 165 mästerliga, stilbildande tidningsomslag. Penns professionella relation till Vogue varade i 66 år och han arbetade i länder som Spanien, Peru och Indien. 1950 gifte han sig med modellen Lisa Fonssagrives. Irving Penn var nyskapande inom både kommersiell och konstnärlig bild. Skulpturala modeller eller precist arrangerade stilleben. Mest känd är han som porträttfotograf. Hans blick för karaktärsdrag har gjort många berömdheter odödliga. I år firas konstnärens 100-årsjubileum med utställningen Resonance — photographs from the Pinault Collection.

Irving Penn
Hemland: USA, född i Plainfield (1917—2009)
Utbildning: Philadelphia Museum & School of Industrial Art (senare Uarts)
Kända verk: 3 Steel Blocks, Lion Skull, Jean Patchett/Vogue, Beauty Shop, Alberto Giacometti, Lisa Fonssagrives/Vogue, Salvador Dali
Utmärkelser: The Cultural Award from the German Society for Photography, Hasselbladpriset, ICP’s Infinity Award
Hemsida: The Irving Penn Foundation 

Edmund de Waal

Pressbild: A New Ground III (2015)
Fotograf: Mike Bruce/© Gagosian Gallery

Artipelag: Utställning till 2017-10-01
Adress & resväg: Artipelagstigen 1, Gustavsberg

Den ytterst meriterade keramikern och författaren Edmund de Waal föddes 1964 i den engelska universitetsstaden Nottingham. Orten har medeltida anor, utanför ligger den mytomspunna Sherwoodskogen. Redan som femårig pojke blev han elev på Lincoln School of Art som bedrev undervisning för grundskolan. De Waal blev bekant med keramiken vilken blev hans första tillika bestående relation inom konsten. Senare under tonåren läste de Waal på King’s School i Canterbury där han undervisades som assistent hos keramikern Geoffrey Whiting. De Waal producerade hundratals verk under denna ambitiösa lärotid som varade i två år. 1983 belönades de Waal med stipendium och påbörjade studier i engelsk litteratur på University of Cambridge. Textstudiet sköttes parallellt med konstnärskapet genom ömsesidig inspiration. Efter examen 1986 var de Waal en tid entreprenör i Herefordshire i formgivning av keramik för hemmet.

Året 1988 flyttade de Waal till Sheffield och fortsatte experimentera med porslin. Samtidigt började han studera japanska på stadens universitet. Denna kombination av sysselsättningar förde med sig ett stipendium från Daiwa Anglo-Japanese Foundation med forskarutbildning och vistelser i Tokyo. Den målmedvetne de Waal arbetade intensivt och utforskande med sina händer i ateljén på Mejiro Ceramics Studio. Hans typiska formserier av porslinskärl i varierande arrangemang började framträda tydligare. Vid samma period var de Waal flitig besökare på Japanese Folk Crafts Museum i förarbetet med en biografi om keramikern Bernard Leach — någon som enligt de Waal förstod och förklarade den asiatiska mystiken för oss i västvärlden. De Waals hängivelse inför porslinet är historiskt betingad och inspireras av föreställningen om hur öst och väst möts genom materialet, medeltida dynastier ställs mot modernistisk Bauhaus.

Boken om Bernard Leach publicerades 1998 och inledde de Waals egna författarskap. De Waal återvände hem 1993 där han bosatte sig i London och syntes alltmer på kulturscenen. Första soloutställningen dateras 1995. De Waals subtilt karaktäristiska, cylindriska porslinsobjekt med influenser av japansk minimalism blev efterfrågade. Med tiden har de Waals produktion och utställningar utvecklats till stora, rumsliga installationer med viss arkitektonisk inspiration. De Waals skapande sker i gränslandet mellan formgivning och fri konst, eller i en förening av dessa två storheter. Betraktaren får avgöra vilket. I de Waals konst definieras det enskilda av helheten. Kompositioner av runda och raka linjer ger estetisk harmoni. Färgerna är få men nyanserade. Det stilrena, balanserade formspråket har gett världsrykte. Utställningen på Artipelag är de Waals första i Sverige och visas i dialogform med en av hans förebilder, Giorgio Morandi.

Edmund de Waal
Hemland: England, född 1964 i Nottingham
Utbildning: King’s School of Canterbury, University of Cambridge, University of Sheffield, Mejiro Ceramics Studio
Kända verk: The Lost and Found, Lidded Vessel, Atmosphere, The Reader
Utmärkelser: Order of the British Empire, Senior Fellow of the Royal College of Art, Honorary Doctorate from the University of Nottingham
Hemsida: Edmund de Waal

Giorgio Morandi

Pressbild: Stilleben (1962)
Fotograf: Artipelag

Artipelag: Utställning till 2017-10-01
Adress & resväg: Artipelagstigen 1, Gustavsberg

Den tillbakadragne, tankfulle Giorgio Morandi var en av sin tids främsta stillebenmålare. Han föddes 1890 i universitetsstaden Bologna och växte upp med tre systrar i ett medelklasshem. Fadern var entreprenör och sysslade med exportverksamhet, vilken han tänkt involvera sonen i. Men Morandis konstnärsöde var redan skrivet i stjärnorna och han mor uppmuntrade honom. När fadern gick ur tiden 1909 blev Morandi ansvarig för sin familj i stenhuset på via Fondazza, där han skapade sin ateljé och bodde kvar resten av livet. Idag har Casa Morandi blivit museum. Två år tidigare hade Giorgio Morandi som sjuttonåring påbörjat studier på konstakademien i Bologna. Stadens akademiska konstundervisning var grundlig med tydlig prägel av 1300-talets måleritradition. Eleven Morandi excellerade tidigt, bland annat genom att själv utveckla sin etsningsteknik med holländaren Rembrandt som förebild. Studietiden varade fram till 1913.

Morandi reste mycket sällan utomlands. Istället fann han inspiration och kunskap i hemtrakten och i konstlitteratur, särskilt om impressionister som Cézanne eller Seurat. Men i samband med åren på konstakademien gjorde han flertalet studieresor genom Italien. I Florens upplevde han verk av stora renässansmålare som Masaccio och Ucello vilka gjorde livslångt intryck på honom. Långt senare i livet skulle han skriva hur enbart förståelsen för avgörande framsteg i måleriets århundraden kunde visa honom vägen. Morandi inledde dock sitt konstnärskap 1914 med en svängning mot futurismen i samverkan med andra företrädare som Boccioni och Galla. Samma år började han samtidigt arbeta som bildlärare på grundskolan i Bologna, något han fortsatte med till 1929. Året 1915 blev Morandi inkallad för militärtjänst men armélivet var nedbrytande på hans konstnärssjäl. Han återvände till det civila för undervisning och måleri samma år.

1916 uppmärksammades Morandi för första gången internationellt genom grupputställningar med målare som Carra och de Chirico i den metafysiska skolan. Konsthistoriker har tillskrivit denna period stor betydelse i Morandis utveckling, men konstnären själv identifierade sig aldrig med riktningens övernaturliga ansats. Under 1920-talet började istället Morandis mer asketiska motivvärld framträda i såväl objekt som komposition. Vardagsföremål som flaskor, vaser eller skålar betraktades med djupsinne. Enkla former skänktes levande färger och självständighet. Morandi höjde även blicken mot det norditalienska landskapet i flera konstverk. Konstnärens estetiska oljemålningar blev med tiden över tusen till antalet. 1930 fick han konstprofessuren i grafik vid sitt alma mater i Bologna och var berömd såväl utomlands som i hemlandet. I årets vårutställning visar Artipelag femtiotalet verk ur Morandis produktion från 1921 till 1963.

Giorgio Morandi
Hemland: Italien, född i Bologna (1890—1964)
Utbildning: Konstakademien i Bologna
Kända verk: Stilleben (1914), Stilleben (1919), Landskap (1935)
Utmärkelser: Professur i Bologna, Venedigs & Sao Paolos konstbiennaler
Hemsida: Casa Morandi 

Tony Oursler

Pressbild: 1>mA (2016)
Fotograf: Christian Saltas/© Tony Oursler

Magasin III: Utställning till 2017-06-11
Adress & resväg: Frihamnsgatan 28, Stockholm

Den amerikanske mediekonstnären Tony Oursler räknas till en av genrens förgrundsfigurer och mest betydande företrädare. Konstnären växte upp i en typisk Queen Anne-villa i Nyack utanför New York som barnbarn till författaren och magikern Fulton Oursler. I föräldrahemmet blev relationen till grannar som konstnären Edward Hopper liksom kreativt arvegods från farfadern tidiga inspirationskällor för Tony Oursler. Oursler blev så småningom antagen vid California Institute for the Arts där han utvecklade sin konst ihop med studenter som Mike Kelley och Sue Williams. När han examinerades 1979 hade han experimenterat länge med rörlig bildkonst. I arbetet utgick Oursler från research om TV-mediets historia och interaktionen mellan teknologi, psykologi och övernaturliga föreställningar. Under 1980-talet väckte Oursler uppmärksamhet genom ett nytt konstgrepp som levandegjorde dockfigurer med ljusprojektioner av ansikten.

Ett par år efter studietiden flyttade Tony Oursler tillbaka till New York och samarbetade med Howard Wise stiftelse Electronic Arts Intermix några år innan han flyttade permanent till egen ateljé. Oursler var tillsammans med Bill Viola, Bruce Nauman och andra en av pionjärerna inom mediekonsten och lyckades flytta gränserna, särskilt för videomediet, genom sina audiovisuella projektioner på sfäriska objekt. Han såg ett nytt landskap för konst växa fram när människor spenderade alltmer tid framför bildskärmar. Tony Oursler skapade egna ensembler av konvexa videokaraktärer som grimaserade och förmedlade kryptiska budskap. Ourslers surrealistiska, digitala dockteater influeras enligt konstnären av kubismens experiment med demonterade ansikten. Frågor om vad som egentligen utgör ansikten, ansiktsuttryck och språk figurerar i Ourslers kyliga, stirrande ljusfigurer. Verken talar både för sig själva och med betraktaren.

Sedan Tony Oursler började arbeta med digitala projektorer och slog igenom på allvar under 1990-talet med sina installationer har konstnären försetts med kvalitetsstämpel av videokonstens publik och kritiker. Tony Oursler definierar sig själv som konceptuell konstnär med tekniken som palett, någonstans mellan den artificiella medievärlden och den fysiska verkligheten. Det finns alltid en idé med konstverken och en ambition att uppnå samverkan med betraktaren — något Oursler betraktar som konstens fulländade ögonblick. Konstnären säger sig inte vara pessimist men konstverken har en dystopisk prägel. Ourslers videofigurer är ofria varelser som ställer vår mediala tids ödesfrågor om vem som betraktar vem och vad som egentligen sägs. Den aktuella utställningen M*r>0r på Magasin III kontrasterar tidiga konstverk mot senare mer samhällskritiska verk som, bokstavligt talat, fäster blicken på den övervakade medborgaren.

Tony Oursler
Hemland: USA, född 1957 i New York
Utbildning: Rockland Community College, California Institute for the Arts
Kända verk: Where are we now?, The Watching, Streetlight, Optics, Influence Machine, Composite Still Life, Frequency Spectrum
Hemsida: Tony Oursler

© 2020 KONSTKOLL

Tema av Anders NorénUpp ↑