Pressbild: Turning Torso (2005)
Fotograf: Joakim Lloyd Raboff

Turning Torso: Västra hamnen
Vägbeskrivning: Lilla Varvsgatan 14, Malmö
Beställare: HSB Malmö

I solljuset på den spanska medelhavskusten ligger Valencia – en hamnstad välkänd för citrusfrukter, fotboll och arkitektur. Det sistnämnda syftar på såväl romarnas stenmurar som renässansens handelshus och Santiago Calatravas ultramoderna konst- och vetenskapskomplex. Stjärnarkitekten Calatrava växte själv upp i Valencia på 1950-talet och är idag en av branschens mest efterfrågade. Direkt efter studenten 1968 reste den talangfulle sjuttonåringen, som först hade konstnärsdrömmar, till Paris för att bli elev på Ecole des Beaux Arts. Men dessa planer grusades samma år av den våldsamma majrevolten i Frankrike. Tillbaka i hemstaden satsade Calatrava istället på arkitektyrket, men beslutade att fortsätta med konsten parallellt. I själva verket behövde han aldrig välja eftersom arkitekturen förenar konst och ingenjörsvetenskap. Tidig inspiration kom särskilt ifrån arkitekten Le Corbusiers och ingenjören Robert Maillarts modernistiska verk. Calatrava blev småningom antagen vid Arkitekturhögskolan i Valencia, där han 1974 avlade arkitektexamen. Redan året därpå påbörjade han studier vid Tekniska högskolan i Zürich och blev 1979 byggnadsingenjör, vilket gav spanjoren dubbelexamen.   

Santiago Calatrava stannade i Zürich och öppnade 1981 sitt första kontor, efter att ha skrivit en avhandling om tredimensionella strukturer. Till en början gick verksamheten trögt, han ritade bland annat broar och bibliotek som aldrig byggdes. Men ett par år senare knackade stora kunder på dörren, en av dem var Schweiziska statens järnvägar, SBB. Calatrava fick inledningsvis i uppdrag att rita en modern vänthall för tågcentralen i Luzern. Därefter beställde SBB också en ny järnvägsstation i Zürich, Stadelhofen. Redan här framträdde Calatravas skulpturala, bågformade strukturer med drag av arkitekten Eero Saarinens och ingenjören Pier L. Nervis byggnadskonst. Calatravas första realiserade brokoncept var 1984 Bac de Roda i Barcelona. En vägförbindelse i form av vitlysande bågar i stål, betong och granit. 1987 byggdes bron Puente del Alamillo i Sevilla, en annorlunda konstruktion med enbart en pylon och långa stålkablar. Anläggningen liknar ett stränginstrument. Dessa verk inledde den egensinnige arkitektens status som förnyare av byggnadsteknik. Senare har Calatrava samtidigt kritiserats för omotiverat komplexa och dyra projekt.  

Under 1990-talet påbörjades fler prestigefyllda uppdrag för Calatrava, som blivit internationellt omtalad. Bilbaos flygplats hade växtvärk av talrikare resenärer och Calatrava anlitades för ett mångårigt byggprojekt. Resultatet blev 2000 La Paloma (Duvan) som den nya, vingformade terminalen med ändlösa glaspartier kallas. Arkitektens ankomsthall för snabbtåg vid Lyons flygplats 1994 blev, i sig, en resa till framtiden. Ett annat landmärke var 2001 Milwaukee Art Museum som bokstavligen tog konstpubliken under sina vingar. Just vingspann, vågor och valv är återkommande stilelement i Calatravas arkitektur. Det extrema formspråket skänker besökaren rörelse och rumslighet. Till skillnad från andra nyskapande, fast mer stramt eleganta, arkitekter som Gert Wingårdh ritar Calatrava sällan rätlinjigt, ibland saknar hans byggnader också det samspel med landskapet som Wingårdhs dito har. Istället framhåller Calatrava, liksom arkitekten Frank Gehry, släktskapet med skulptur. Skyskrapan Turning Torso i Malmö 2005 är ett konkret exempel. Huskroppen med kuber som vrider sig mot himlen och bärverk i stål är ritad efter ett av Calatravas konstverk.  

Santiago Calatrava 
Hemland: Spanien, född i Valencia 1951 
Utbildning: Arkitekturhögskolan i Valencia & Tekniska högskolan i Zürich 
Kända verk: Konst- och vetenskapsstaden i Valencia, Morgondagens Museum i Rio de Janeiro, Atens olympiska idrottsanläggning, Sondica flygplats kontrolltorn, Teneriffas konserthus Adán Martín
Utmärkelser: IABSE Prize, IStructE Gold Medal, ECCS European Steel Design, Sidney L. Strauss Award
Arkitekturstil: Neo-futurism
Hemsida: Santiago Calatrava 

Pressbild: Radhus, Brödragatan (1937)
Fotograf: Fritz Bruze

Hallands konstmuseum: Utställning till 2021.05.02
Vägbeskrivning: Tollsgatan 2, Halmstad  
Digitalt: Hallands konstmuseum

Arkitekten och företagsledaren Ingrid Wallberg föddes 1890 och växte upp i en industrifamilj på Villa Ekebo norr om Halmstad, näst yngst bland nio syskon. Vid tidpunkten var flickans far Alfred direktör på tegel- och textilproducenten Wallbergs Fabriks AB som var regionens dominerande arbetsgivare. Dåvarande koncern bildades 1857 men industriområdet Slottsmöllan, idag modernt företagscenter, grundades redan på 1820-talet av släktens förste inflyttare Isak Wallberg som drev färgeri och klädfabrik. Familjen Wallberg var även kulturellt och socialt engagerad, fadern var medgrundare till Hallands Museiförening och modern Charlotta var medlem i Fredrika Bremerförbundet. Uppväxtmiljön var således gynnsam och den mångsidiga Ingrid lämnade Halmstads  elementarläroverk med goda betyg. Året var 1905 och hon träffade utan att veta det sin blivande man, ingenjören Albert Lilienberg. Han blåste liv i hennes unga drömmar om att rita hus. På hösten påbörjade Ingrid latinlinjen på Djursholms samskola i Stockholm, ett av Sveriges första gymnasier för både flickor och pojkar. Rektor var författaren Natanael Beskow. 

På vintern 1907 avslutade Ingrid sitt tredje gymnasieår i förtid på grund av försämrad hälsa. Efter årsskiftet flyttade hon ner till systern Anna i Berlin där hon förkovrade sig i teckning och konsthistoria. 1909 läste den klassiskt bildade och flerspråkiga Ingrid också kurser vid Stadsbyggnadsseminariet i Berlin. Samma år flyttade hon tillbaka till Sverige och gifte sig med sin dittills hemlige fästman Albert. Paret Lilienberg bosatte sig i Göteborg där maken blivit förste stadsplaneingenjör. I praktiken blev makens arkitektkontor samtidigt Ingrids arbetsplats, både vid ritbordet och i räkenskaperna. Hon närmade sig yrket metodiskt och lärde sig se omgivningen i plan, perspektiv och sektioner. Sedan uppväxten med familjeföretaget hade Ingrid redan förståelse för byggmaterial och företagsekonomi. Det sistnämnda gjorde att hon kunde balansera Alberts vågspel i affärer. 1911 förvärvade makarna herrgården Stora Gårda som med tiden blev en internationell mötesplats för arkitekter. 1913 reste Lilienbergs till USA och vann tredje pris med sitt gemensamma förslag till stadsplanering i Chicago. 

Fram till 1921 var högskoleutbildning inom arkitektur stängd för kvinnor och branschen nästan helt mansdominerad, men det var inget som hindrade Ingrid Wallberg. 1915 gjorde hon studieresor till Tyskland och läste arkitektur vid Königliche Kunstgewerbeschule i München, samtidigt med privat undervisning i konstruktionsritning. Härvidlag var hon samtidigt politiskt involverad i bostadsfrågor. Ingrid skrev debattartiklar och föreläste med ambitioner om höjd boendestandard för människor med lägre inkomster, särskilt kvinnor i hemarbete. Hon trodde bland annat på den engelske stadsplaneraren Ebenzer Howards idéer om trädgårdsstäder. När Göteborgs (försenade) 300-årsjubileum firades 1923 kompletterade Ingrid och Albert varann med var sin ny utredning: Brister i boendemiljön respektive Planer på nya stadsdelar. När systern Lotti samma år gifte sig med musikern Albert Jeanneret stiftade Ingrid bekantskap med svågerns bror – arkitekten Le Corbusier. 1927 skildes Ingrid och Albert och hon fick möjlighet att praktisera på Le Corbusiers arkitektkontor R35 i Paris, tillsammans med formgivaren Charlotte Perriand. 1928 startade arkitekten Alfred Roth, Le Corbusiers högra hand, och Ingrid R&W Arkitektkontor i Göteborg, med inriktning på funktionalism. Därmed fick Sverige, förutom ny arkitektur, sin första kvinnliga arkitekt med eget kontor. Ingrid kom skulle senare också samarbeta med andra yrkeskvinnor i minoritet, till exempel skulptören Sigrid Fridman. 

Det radikala formspråket introducerade rena, vitputsade husblock med fönsterband och ljusa, fria levnadsytor. De raka linjerna var långa och ledde in i framtiden. I början tvekade många inför de nya perspektiven i stadsplaneringen. Somligt branschfolk lade sina huvuden på sned och formulerade kritiska artiklar, grannar överklagade byggprojekt. Men andra vågade – skräddarmästare Simonsson i Onsala uppförde 1929 R&Ws första villa. Resultat blev en spatiös, vit träkub med stora glaspartier och takterass uppe på berget. Ett av Nordens första funkishus! Samma år gifte Ingrid om sig med läkaren Gösta Göthlin, grundare av Göteborgs bostadsinspektion. När Stockholmsmässan presenterade funktionalismen 1930 och HSB lades till kundlistan tog verksamheten fart, inledningsvis med nya flerbostadshus i Masthugget och Bagaregården. Samma år lämnade Alfred Sverige men Ingrid drev byrån vidare och ritade villor, radhus och fastigheter hela livet. Märkligt nog lyckades hon samtidigt spela en avgörande roll i Wallbergs Fabriks AB. Ingrid var en pionjär som kvinnlig arkitekt och modernist. Utställningen levandegör hennes begåvade person. 

Curator: Anneli Tuveros, Anne Brügge 

Ingrid Wallberg
Hemland: Sverige (1890-1965)
Utbildning: Königliche Kunstgewerbesschule i Berlin, lärlingsskap på arkitektkontor samt självstudier    
Kända verk: Prytzgatan/villa, Bångefjordsgatan/radhus, Slottsmöllan/kraftverk, Skepparegatan/Västersol servicehus, Beckombergavägen/villa & typhus, Daltorpsgatan/flerfamiljshus 
Utmärkelser: Första Vasaorden för företagare, medlem i SAR 
Arkitekturstil: Funktionalism, modernism
Beställare: HSB Göteborg, WFAB, Myresjöhus m fl
Litteratur: Ingrid Wallberg – arkitekt och funktionalist
Anne Brügge, Balkong Förlag