“Jag stod framför staffliet, så liten, så obetydlig, men inom mig vällde en sådan kraft att jag måste framåt.”Hilma af Klint

Hilma af Klint

Pressbild: Svanen/nr 17 (1915)
Fotograf: Albin Dahlström/ © Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Moderna museet: Utställning till 2021.02.21
Adress & resväg: Ola Billgrens plats 2, Malmö

Målaren, spiritisten och pionjären Hilma af Klint föddes 1862 i en adelssläkt av sjöofficerare och kartografer. Hennes barndomshem var Karlberg slott i Stockholm, ett stenhus med långa flyglar och sedan 1792 officershögskola. Den tidiga miljön var således präglad av män, fast kommendören Victor månade om Hilmas talanger och gav dottern lektioner i naturvetenskap och navigation. 1872 flyttade familjen till innerstaden och Hilma skrevs in på Normalskolan för flickor på Riddargatan. Tonåringen Hilda blev, enligt tidsandan, en sökare och började sitta med i seanser när hon fyllt 17 år. Samtidigt ville hon utvecklas varför hon ett par år senare övergav sina första spiritistiska grupper, till förmån för mer filosofiska dito. Efter kurser hos porträttmålaren Kerstin Cardon på Tekniska Skolan blev Hilma 1882 antagen vid Konstakademien. Studierna i Stockholm bestod av traditionellt porträtt- och landskapsmåleri jämsides med förfinad teckningslära. När Hilma fem år senare, med fullgjord examen, steg ut genom porten på Sparreska palatset var hon bland akademiens första kvinnliga konstnärer. 

Talang och studieprestationer skänkte Hilma stipendium och permanent ateljéplats i akademins fastighet vid Kungsträdgården. Den nya arbetsplatsen delade hon med två andra duktiga målare, Alma Arnell och Lotten Rönquist. Det här var i slutet på 1880-talet bästa tänkbara miljö för Hilma och hennes kolleger att verka i. Ateljébyggnaden, som huset kallades, ingick i Stockholms kulturella centrum och låg vägg i vägg med konsthandlaren Theodor Blanchs konstsalong och café — båda sorlande mötesplatser för konstens tillskyndare. Den begåvade Hilma lyckades snart etablera sig som yrkeskvinna. Hennes porträtt och landskapsmålningar ställdes ut, hennes illustrationer trycktes. 1889 grundades Teosofiska Samfundet i Sverige, Hilma blev medlem samma år. 1897 bildade hon, efter sejourer hos Edelweissförbundet och Rosenkreutzarna, den egna spiritistiska kvinnogruppen: De Fem. Namnet syftar på de fem medlemmarna, där målaren Anna Cassel kom att stå Hilma närmast. Gruppen träffades under tio år för bibelläsningar och esoteriska övningar där deltagarna försökte kanalisera andevärlden. Deras upplevelser skrevs ned och uppgick till åtta volymer.  

1907 började Hilmas andliga insikter plötsligt materialiseras i stora, abstrakta bildkompositioner. Det var ett skarpt trendbrott efter tjugotalet år av klassiskt måleri och inledningen på något sällsamt. Konstnären påbörjade serier av flera meter höga oljemålningar i ett symboliskt formspråk som hon själv kallade ”mediumistiskt”, i betydelsen att hon själv kunde förmedla nya perspektiv av tillvaron, från ett högre plan. Något dittills osynligt blev synligt, något svävande fästes på duken. Teosofin var hennes främsta inspirationskälla och fyrtiofemåringen ville gestalta osynliga dimensioner. Målaren betraktade sina bildserier som delar i ett projekt med syfte att förstå och förmedla högre medvetande. Samtidigt bar hennes konst en naturvetenskaplig, regelbunden prägel. Det kan verka paradoxalt, men konstnärsskapet utvecklades samtidigt med stora vetenskapliga framsteg. 1887 verifierades elektromagnetiska vågor (H. Hertz) och 1905 bevisades atomens existens (A. Einstein). Liksom osynliga, fysikaliska dimensioner föreställde sig Hilma osynliga, andliga dimensioner – vilka hon själv erfarit. Faktum är att konstnären, som för övrigt hade vetenskaplig bildning, gestaltade såväl upplevelser som upptäckter.  

Under en föreläsningsresa till Stockholm 1908 besökte filosofen Rudolf Steiner Hilmas ateljé. Tyvärr förstod han inte konstnärens bilder, eller så ville hans ego inte ge henne utrymmet. Rudolf redigerade sedan en tid författaren Johan W. von Goethes färglära, från 1810, vilken intresserade Hilma. Hursomhelst hade Rudolf dålig inverkan på målaren som lade ifrån sig penslarna i flera år, mentorn blev istället skeptiker. Långt senare, 1920, blev Hilma dock medlem i Steiners Antroposofiska sällskap. Konstnären testamenterade över 1200 målningar som, på egen begäran, aldrig visades under hennes livstid. Först 1986 blev Hilma internationellt känd när hon visades på Los Angeles County Museum of Art. En postum, svensk berömmelse inleddes i Amerika och utlöste en, fortfarande aktuell, konsthistorisk diskussion – de abstrakta pionjärerna Kandinsky, Malevitj och Mondrian var aldrig först. Det var Hilma af Klint! Målaren lyckades med bedriften att förena intuition med systematik. Kanske finns i hennes bilder universella, undermedvetna figurer, liknande Carl G. Ljungs arketyper. En utställning som tål att fundera över. 

Curators: Iris Müller-Westermann & Milena Høgsberg

Hilma af Klint
Hemland: Sverige (1862-1944)
Utbildning: Tekniska skolan (idag Konstfack), Konstakademien i Stockholm
Kända verk: Tempelserien, De tio största, Parsifalserien, Atomserien
Representerad: Nationalmuseum, Moderna Museet, Guggenheim m fl 
Litteratur: Hilma af Klint: att se är att inse /Ulrich Obrist, Fer m fl,  Hilma af Klint: tidsandans visionär /Almqvist, Belfrage m fl, Hilma: En roman om gåtan Hilma af Klint /Laestadius Larsson
Hemsida: Stiftelsen Hilma af Klints Verk

“Grönska i städer, rätt anbragt, höjer både det som är vackert och det som är fult i stadsbilden.”Ingrid Wallberg

Ingrid Wallberg

Pressbild: Brödragatan/radhus (1937)
Fotograf: Fritz Bruze

Hallands konstmuseum: Utställning till 2021.01.21
Adress & resväg: Tollsgatan 2, Halmstad

Arkitekten och företagsledaren Ingrid Wallberg föddes 1890 och växte upp i en industrifamilj på Villa Ekebo norr om Halmstad, näst yngst bland nio syskon. Vid tidpunkten var flickans far Alfred direktör på tegel- och textilproducenten Wallbergs Fabriks AB som var regionens dominerande arbetsgivare. Dåvarande koncern bildades 1857 men industriområdet Slottsmöllan, idag modernt företagscenter, grundades redan på 1820-talet av släktens förste inflyttare Isak Wallberg som drev färgeri och klädfabrik. Familjen Wallberg var även kulturellt och socialt engagerad, fadern var medgrundare till Hallands Museiförening och modern Charlotta var medlem i Fredrika Bremerförbundet. Uppväxtmiljön var således gynnsam och den mångsidiga Ingrid lämnade Halmstads  elementarläroverk med goda betyg. Året var 1905 och hon träffade utan att veta det sin blivande man, ingenjören Albert Lilienberg. Han blåste liv i hennes unga drömmar om att rita hus. På hösten påbörjade Ingrid latinlinjen på Djursholms samskola i Stockholm, ett av Sveriges första gymnasier för både flickor och pojkar. Rektor var författaren Natanael Beskow. 

På vintern 1907 avslutade Ingrid sitt tredje gymnasieår i förtid på grund av försämrad hälsa. Efter årsskiftet flyttade hon ner till systern Anna i Berlin där hon förkovrade sig i teckning och konsthistoria. 1909 läste den klassiskt bildade och flerspråkiga Ingrid också kurser vid Stadsbyggnadsseminariet i Berlin. Samma år flyttade hon tillbaka till Sverige och gifte sig med sin dittills hemlige fästman Albert. Paret Lilienberg bosatte sig i Göteborg där maken blivit förste stadsplaneingenjör. I praktiken blev makens arkitektkontor samtidigt Ingrids arbetsplats, både vid ritbordet och i räkenskaperna. Hon närmade sig yrket metodiskt och lärde sig se omgivningen i plan, perspektiv och sektioner. Sedan uppväxten med familjeföretaget hade Ingrid redan förståelse för byggmaterial och företagsekonomi, det sistnämnda gjorde att hon kunde balansera Alberts vågspel i affärer. 1911 förvärvade makarna herrgården Stora Gårda som med tiden blev en internationell mötesplats för arkitekter. 1913 reste Lilienbergs till USA och vann tredje pris med sitt gemensamma förslag till stadsplanering i Chicago. 

Fram till 1921 var högskoleutbildning inom arkitektur stängd för kvinnor och branschen nästan helt mansdominerad, men det var inte som hindrade Ingrid Wallberg. 1915 gjorde Ingrid studieresor till Tyskland och läste arkitektur vid Königliche Kunstgewerbeschule i München, samtidigt med privat undervisning i konstruktionsritning. Härvidlag var hon samtidigt politiskt involverad i bostadsfrågor. Ingrid skrev debattartiklar och föreläste med ambitioner om höjd boendestandard för människor med lägre inkomster, särskilt kvinnors arbetsmiljö. Hon trodde bland annat på den engelske stadsplaneraren Ebenzer Howards idéer om trädgårdsstäder. När Göteborgs (försenade) 300-årsjubileum firades 1923 kompletterade Ingrid och Albert varann med var sin ny utredning – brister i boendemiljön respektive planer på nya stadsdelar. När systern Lotti samma år gifte sig med musikern Albert Jeanneret stiftade Ingrid bekantskap med svågerns bror, arkitekten Le Corbusier. 1927 skildes Ingrid och Albert och hon fick möjlighet att praktisera på Le Corbusiers arkitektkontor R35 i Paris, tillsammans med formgivaren Charlotte Perriand. 1928 startade arkitekten Alfred Roth, Le Corbusiers högra hand, och Ingrid R&W Arkitektkontor i Göteborg, med inriktning på funktionalism. Därmed fick Sverige, förutom ny arkitektur, sin första kvinnliga arkitekt med eget kontor. Ingrid kom skulle senare också samarbeta med andra yrkeskvinnor i minoritet, till exempel skulptören Sigrid Fridman. 

Det radikala formspråket introducerade rena, vitputsade husblock med fönsterband och ljusa, fria levnadsytor. De raka linjerna var långa och ledde in i framtiden. I början tvekade många inför de nya perspektiven i stadsplaneringen. Somligt branschfolk lade sina huvuden på sned och formulerade kritiska artiklar, grannar överklagade byggprojekt. Men andra vågade – skräddarmästare Simonsson i Onsala uppförde 1929 R&Ws första villa. Resultat blev en spatiös, vit träkub med stora glaspartier och takterass uppe på berget. Ett av Nordens första funkishus! Samma år gifte Ingrid om sig med läkaren Gösta Göthlin, grundare av Göteborgs bostadsinspektion. När Stockholmsmässan presenterade funktionalismen 1930 och HSB lades till kundlistan tog verksamheten fart, inledningsvis med nya flerbostadshus i Masthugget och Bagaregården. Samma år lämnade Alfred Sverige men Ingrid drev byrån vidare och ritade villor, radhus och fastigheter hela livet. Märkligt nog lyckades hon samtidigt spela en avgörande roll i Wallbergs Fabriks AB. Ingrid var en pionjär som kvinnlig arkitekt och modernist. Utställningen levandegör hennes begåvade person. 

Curators: Anneli Tuveros & Anne Brügge 

Ingrid Wallberg
Hemland: Sverige (1890-1965)
Utbildning: Königliche Kunstgewerbesschule i Berlin, lärlingsskap på arkitektkontor, självstudier    
Kända verk: Prytzgatan/villa, Bångefjordsgatan/radhus, Slottsmöllan/kraftverk, Skepparegatan/Västersol servicehus, Beckombergavägen/villa & typhus, Daltorpsgatan/flerfamiljshus 
Utmärkelser: Första Vasaorden för företagare, medlem i SAR 
Uppdragsgivare: HSB, Göteborgs Stad, WFAB, Myresjöhus, Framtiden m fl
Litteratur: Ingrid Wallberg, arkitekt och funktionalist /Anne Brügge 

“Det är förresten så medryckande och rörande i denna tid ute i naturen; se allting som står och strider, kryper och kämpar för att nå fram i tid, ja så må vi andra då heller inte ge tappt…”Anna Ancher, våren 1910

Anna Ancher

Pressbild: Solsken i det blå rummet, detalj (1891)
Fotograf: Skagens konstmuseer/SMK

Statens Museum for Kunst: 2020.11.04 – 2021.01.31
Adress & resväg: Sølvgade 48, Köpenhamn

Allra längst upp Jyllands nordspets, där två vilda hav brusar utanför sanddynerna, ligger semesterpärlan Skagens bjärta hus. Det gamla fiskesamhället med rötter i medeltiden var en gång Danmarks största och präglades av stormar och tungt arbete. Men ljuset är magiskt och stränderna långa i det böljande landskap som under 1870-talet gav upphov till en berömd konstnärskoloni — Skagenmålarna. Det här var industrialismens tidevarv i Europa. Men på landsbygden jämte fabrikerna som sköt upp ur marken spirade samtidigt nya gemenskaper. Den fria konsten blev motvikt till maskinen och konstnärer som också ville fjärma sig från reaktionära lärosäten samlades i kolonier. I Norden blev Skagenmålarna tveklöst en av de mest färgstarka grupperna. De första stegen togs redan 1833 när målaren Martinus Rørbye klev ur droskan och fångades av landskapet. Författaren H C Andersen var en annan betydande gäst som 1859 upptäckte Skagen. Med åren spreds ryktet om den ljusa kustorten och dess vyer blev ett spörsmål bland konstnärer.    

På 1860-talet började målare från Danmark, Norge och Sverige strömma till och det ensliga fiskeläget Skagen blev arbetsplats också för konstnärer. Den särpräglade miljön med sin genuina befolkning inspirerade till landskapsbilder och figurmålningar. Typiskt för kända Skagenmålare som Peder & Marie Krøyer, Holger Drachman och Viggo Johansen med flera var realistiska skildringar av den lokala vardagens arbete, jämte lättare friluftsmotiv, ofta befolkade av sommargäster. Skilda världar möttes på Skagen men nyfikenheten var ömsesidig, målarna livade upp orten och nya vänskapsband knöts. De flesta tillresta målare tog in på Brøndums Hotel som drevs av det strävsamma krögarparet Erik och Ane Hedwig Brøndum. Hotellets servering blev en sorlande mötesplats för konstnärer, även för kompositörer och författare. På sätt och vis blev värdshuset också galleri, många konstnärer betalade logi med sina verk. Det var här Michael Ancher 1874 klev in genom dörren och träffade krögarparets driftiga dotter Anna. De förstod snart att det var de två, men Anna var mycket ung. Bröllopet stod sex år senare.  

Anna Ancher var unik bland Skagenmålarna eftersom hon var född och uppvuxen på Skagen. Hon kände fiskarfamiljerna och fann vägen genom landskapet som lockat hit målarna. Hennes barndom utspelades mitt i den framväxande konstnärskolonin, hon såg målningarna och hörde samtalen på gästgiveriet där hon gjorde sina första skisser. I en tid som motarbetade kvinnliga  konstnärer stod ödet på Annas sida. Den blivande maken Michael Ancher såg Annas begåvning och tillsammans med bland andra Karl Madsen ordnade han lektioner och övertalade föräldrarna. Vintern 1875 for Anna till Wilhelm Kyhns målarskola i Köpenhamn och den första av tre studieperioder. Anna Ancher etablerade sig på Charlottenborgs vårutställning 1881 i Köpenhamn. Med sitt briljanta färgsinne var Ancher bland de förnämsta Skagenmålarna och nyskapande inom danskt måleri. Konstnären är särskilt känd för sina nyansrika, intensiva vardagsporträtt och interiörer med infallande dagsljus. Konsthistorikern Lise Svanholm menar att Ancher var den första danska målare som lyckades fånga solstrålar. Utställningen på SMK ger besked.  

Anna Ancher
Hemland: Danmark, född i Skagen (1859-1935)
Utbildning: Wilhelm Kyhns målarskola för kvinnor, Pierre Puvis de Chavannes ateljé i Paris, Studieresor till Wien och Paris
Kända verk: Flickan i köket, Aftonbön, Interiör med röda vallmor
Utmärkelser: Eckersbergmedaljen, Tagea Brandt Rejselegat
Representerad: Skagens Museum, Ribe Kunstmuseum, Hirschsprungska Samlingen

“Man måste slå fast en sak, att den konstruktiva konsten är 1900-talets konst!”Olle Baertling

Olle Baertling

Pressbild: Ardalki (1964)
Fotograf: Hallands konstmuseum/© Baertlingstiftelsen

Hallands konstmuseum: Utställning till 2020.03.22
Adress & resväg: Tollsgatan 32, Halmstad

I sydvästra Sverige ligger Halmstad. Genom kvarteren, förbi det röda slottet strömmar floden Nissan ut i Laholmsbukten med nya intryck varje dag. En av dem som växte upp i den levande hamnstaden skulle så småningom själv bli en del av platsens kultur — konstnären Olle Baertling. Stadens högskola flankeras av hans stålskulptur Asamk. Men vägen dit var inte rak, som linjerna i hans senare typiska måleri. Från början intresserade sig den unge Baertling för ekonomiska vetenskaper. Redan i tonåren hade han flyttat upp till Stockholm för studier. 1929 satt han böjd över skrivbordet på Skandinaviska Banken och handlade med valutor, karriären som bankman skulle vara i 27 år. Men utanför kontoret spirade intresset för konsten. Baertling började synas oftare på utställningar, föreläsningar och vernissager. Efterhand köpte han egen konstnärsmateriel och började måla under lediga stunder. Måleriet var först en hobby, men en seriös sådan. Baertlings föreställande måleri, gärna stadsvyer, utvecklades med åren och fick expressionistiska drag.  

Året 1938 arrangerade Liljevalchs en prestigefylld konstutställning där verk av Matisse, Braque, Laurens och Picasso ställdes ut samtidigt! När Olle Baertling besökte konsthallen på Djurgården fick han, liksom troligen fler konstintresserade, bestående intryck och började utforska mästarnas stilar. När Baertling 1939 gifte sig med Lisa von Roxendorff avbildade han sin hustru med konstverket Lisa. Han inspirerades av Matisse och porträttet i brudklänning med bukett målades efter impressionistiskt maner. Baertling gjorde fler liknande porträtt men experimenterade också med städer och landskap.  Fauvistiska målningar i mustig, oskarp stil ställdes mot kubistiska och även naivistiska bilder under 1940-talet. Det finns en imponerande bredd i Baertlings produktion och han arbetade med de flesta stilar längs vägen mot det etablerade konstnärskapet. Men efter 1945 går det att se hur Baertling i sin ateljé rör sig från det avbildande måleriet till obestämda, mer abstrakta element. När framtidstron återvände med freden i Europa gjorde Olle Baertling flera utvecklande resor till England och Frankrike.  

Den ambitiöse Baertling for till Paris för att närma sig, och så småningom själv stiga upp på, den nya konstruktivistiska konstscenen. Ledsagare var målarna André Lothe och Fernand Léger som undervisade Baertling och frilade hans öppna, geometriska form. Olle Baertlings första separatutställning öppnades i Stockholm, 1949. Hans moderna kompositioner med vinklar och färgkontraster var något nytt, ändå var mottagandet ljumt. Enligt Baertling satt publiken fast i 1800-talets kulturarv! Han fjärmade sig helt från realismen och såg ett nytt bildspråk där färg, rymd och rörelse var det väsentliga — inte symboliken. En av hans främsta inspiratörer var kubisten Auguste Herbin. Konstverket skulle enbart hänvisa till sig självt och upplevas, inte tolkas. Uttrycket var universellt och betraktaren behövde ingen förkunskap. Baertling lämnade definitivt bankkontoret för konsten 1956 och gjorde sig med tiden ett namn internationellt. Hans dynamiska färgbilder med oändliga linjer speglar, liksom efterkrigstidens arkitektur, optimismen inför — just — oändliga möjligheter. Utställningen på Hallands konstmuseum förmedlar känslan.   

Curator: Annelie Tuveros

Olle Baertling
Hemland: Sverige, född i Halmstad (1911-1981)
Utbildning: Autodidakt/studier på Fernand Légers konstskola
Kända verk: Rudra, Dance Lyonnaise, Iras, Effets Cinétiques, Asamk
Utmärkelser: Kvarteret Baertling (Halmstads högskoleområde)
Gallerier: Melefors, Nordenhake
Representerad: Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum, Örebro läns musem, Göteborgs konstmuseum, Moderna museet m fl
Hemsida: Baertlingstiftelsen

“Jag har förstått att en målare först är färgkonstnär, sedan lyriker, och att varje solstånd på dagen bör få sin egen teknik.”Ellen Thesleff

Ellen Thesleff

Pressbild: Lektyr (1906)
Fotograf: Hanna Kukorelli/© HAM

HAM: Utställning till 2020.01.26
Adress & resväg: Södra Järnvägsgatan 8, Helsingfors

När den kultiverade familjen Thesleff flyttade till staden Kuopio i Finland 1872 väckte skogsmarkerna liv i dottern Ellens konstnärlighet. Lantstället i Murole blev hennes djupaste inspirationskälla. Den viljestarka Ellen var äldst i en syskonskara på fem och hennes familj var både konstnärlig och musikalisk. De vistades ofta i naturen och föräldrarna understödde dotterns målarambitioner. Fadern, ingenjören August, lärde Ellen teckningens grunder och tog med henne på utställningar. 1885 flyttade familjen till Helsingfors och Ellen slutförde sina år på Svenska fruntimmersskolan. Därefter skrev hon in sig på Adolf von Beckers målarskola och inledde sin formella utbildning. Två år senare blev Ellen Thesleff antagen på Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors. 1890 fortsatte hon i landskapsmålaren Gunnar Berndtsons ateljé, tillsammans med bland andra målaren Beda Stjernschantz. Denna tid utmynnade i hennes första vernissage på Finska konstnärers höstutställning 1891. Där visades målningen Eko, med den ropande vallflickan, som sedan dess har en framskjuten plats i Thesleffs produktion. 

Stärkt av sin framgång reste 22-åringen Ellen Thesleff samma år till Paris för studier på den progressiva konstskolan Académie Colarossi. Tillsammans med bland andra Sigrid Granfeldt fick hon  undervisning av målare som Gustave Courtois och Puvis de Chavannes. Tiden utanför ateljén ägnades åt Paris kulturliv och Thesleff sågs ofta med sitt teckningsblock på Louvren framför italienska konstverk av da Vinci och Botticelli. Även den antika konsten från Egypten påverkade henne. Kollegan Magnus Enckell, som samtidigt gick på Académie Julian, fick betydelse för Thesleff. De inspirerade varandra i hantverket och under långa samtal på Paris konstutställningar eller på Café de la Régence — en mötesplats där många skandinaver träffades. De två blivande finska symbolisterna sökte det inre, mystiska i tillvaron. Starka influenser kom från musiken och poesin. Thesleffs stil var stämningsfull, Enckells mer skiftande. Studietiden avslutades i mars 1892. Thesleff och Enckell beslutade sig för att invänta sommarljuset och uppleva några fler pjäser och utställningar innan hemresan. 

En utomhusbild från Murole i Finland 1893 visar Ellen Thesleff och Sigrid Granfelt vid ett staffli. De har snaggat sig och klätt sig i herrskjorta med slips. Kanske ville de utmana tidens könsroller genom att understryka dem, och drömma sig bort från dem. Målarna blev i sitt arbete både radikaler och romantiker. 1894 reste Thesleff ner till Florens med poeten Ingeborg von Alfthan, som hon också porträtterade. Kulturen gjorde betydande intryck på Thesleff som återvände i långa perioder. I sitt måleri lyckades hon med tiden sammanföra den italienska värmen med det finska vemodet. I Florens mötte hon 1907 teatervisionären Gordon Craig som lärde henne träsnittsteknik. Craigs idéer om estetiska och symboliska, snarare än realistiska, uttryck inom teater och konst påverkade Thesleff i riktning mot fauvismen. Konsten blev en egen värld, oberoende av de yttre motiven — L’art pour l’art! En annan betydande influens var målaren Vasilij Kandinsky med sin färglära, måleriteknik och estetiska psykologi med anknytning till musiken. Thesleff var även musikintresserad och spelade gitarr. 

Året 1908 visades Ellen Thesleffs första separatutställning på konstagenturen Liberty i Helsingfors. Konstnären blev omskriven i Hufvudstadsbladet och målningen Landskap från Toscana köptes av Finska konstföreningen. 1909 visade Thesleff också en serie träsnitt från Florens, hon räknas idag jämte Simberg och Gallen-Kallela till teknikens främsta i Finland. Därefter följde utställningar ungefär vartannat år, 1917 år separatutställning på Salong Strindberg var särskilt framgångsrik. Med tiden skulle Thesleffs produktion omfatta 780 målningar och 170 träsnitt, dessutom 60-talet etsningar! Hennes största beställningsarbete var en serie väggmålningar på Pekkala gård i Ruovesi 1928, samt en takmålning för Konstnärsgillet i Finland, i Helsingfors 1934. Thesleff tillhör den finska guldåldern och var banbrytande med sin levande symbolism och expressionism. Hennes arbete förnyade landets måleri och grafik. Thesleffs målningar är lyriska och kännetecknas av sparsamma färgharmonier i ljus kolorit. Konstnären verkade i över sex decennier och levde på sitt yrke. Utställningen visar målningar från olika tidsperioder och vistelseorter. Arkiverade fotografier, texter och skissböcker ger verken sammanhang.  

Curator: Hanna-Reetta Schreck

Ellen Thesleff
Hemland: Finland, född i Helsingfors (1869-1954)
Utbildning: Adolf von Beckers privatakademi, Konstföreningens ritskola i Helsingfors (senare Bildkonstakademin), Gunnar Berndtsons ateljé, Académie Colarossi i Paris
Kända verk: Skördefolk i båt, Olivskog, Hamn, Violinspelerska
Utmärkelser: Pro Finlandia-medaljen, bronsmedalj på Världsutställningen i Paris, hedersmedlem i Konstnärsgillet i Finland
Representerad: Ateneum/Finlans nationalgalleri, Serlachius museer, Åbo konstmuseum

© 2020 KONSTKOLL

Tema av Anders NorénUpp ↑