“Den raka linjen är ogudaktig och omoralisk.”Friedensreich Hundertwasser

Friedensreich Hundertwasser

Pressbild: Das ich weiss es noch nicht (1960) © NAMIDA AG, Schweiz
Fotograf: Die Hundertwasser Gemeinnützige Privatstiftung

Nordiska Akvarellmuseet: Utställning till 2021-09-12
Adress & resväg: Södra hamnen 6, Skärhamn

Den österrikiske konstnären, formgivaren och miljöpionjären Friedensreich Hundertwasser föddes i huvudstaden Wien, vintern 1928. Vid den här tiden var Wien ett av Europas kulturella och ekonomiska centrum med omkring en miljon invånare och byggnadsverk som Stefansdomen, Staatsoper och Schönbrunn. Den mäktiga floden Donau strömmade, liksom idag, genom staden och förband Wien med den gamla dubbelmonarkins andra huvudstad, Budapest. Sedan 2001 är Wiens medeltida stadskärna inskriven på Unescos världsarvslista. Hundertwassers far, Ernst Stowasser, gick ur tiden när pojken fyllt ett år och han växte upp med sin ensamstående mor Else. Med anledning av politiska strömningar gav modern, som hade judisk bakgrund, Hundertwasser en katolsk fostran. 1936 blev sjuåringen elev på Wiens första Montessoriskola Haus der Kinder, grundad 1922 av pedagogen Lili Roubiczek. Det dröjde inte länge förrän skolans lärare noterade Hundertwassers konstnärliga talang. När naziregimen annekterade Österrike 1938 började Hundertwasser i statlig grundskola, trots politiserad undervisning. Modern Else såg riskerna med privat skola.         

Gymnasieåren spenderade Friedensreich vid läroverket i Horn, han tog studenten 1948. Samma år studerade han några månader vid Wiens konstakademi, under ledning av professor Robin Christian Andersen. Under perioden besökte han självfallet etablerade konstnärers utställningar. Bland dessa gjorde expressionisterna Walter Kampmann och Egon Schiele djupast intryck på Hundertwasser, som själv börjat signera egna målningar. 1949 gjorde sig reslusten påmind. 21-åringen besökte för första gången Italien och vistades i bland annat Rom, Neapel och Florens. Under sökandet bland Florens konstskatter fann Hundertwasser också en likasinnad, målaren René Brô, som slog följe med honom. Det var början på en livslång vänskap med vidare konstresor till Frankrike, Marocko, Tunisien och Österrikes alper. Med på resorna fanns alltid Hundertwassers portabla målarlåda, så att konstnären kunde arbeta i landskapen han vandrade genom. 1950 blev Hundertwasser bjuden till René Brô i Paris för att träffa hans familj och samtidigt måla i hans ateljé. Konstnärerna gjorde vid denna tid två muralmålningar tillsammans och Hundertwasser lärde känna skulptören Shinkichi Tajiri.   

Året 1951 anslöt sig Hundertwasser till Art-Club i hemstaden Wien. Art-Club var en gruppering av konstnärer som bildades 1946, av bland andra Fritz Janschka och Edgar Jené, i protest mot naziregimens idéer kring entartete kunst. I över tio år hade konstnärer fått yrkesförbud eller sett censurerade verk brännas. Art-Club ville återskapa konstens autonomi genom att organisera konstnärer, författare och musiker i gemensamma projekt. 1952 visades Hundertwassers första separatutställning i Wien följd av Paris, 1954 och Milano, 1955. Konstnärens labyrintiska färgkosmos, som förenade abstrakt och figurativt måleri, väckte stor uppmärksamhet. Samtidigt som Hundertwassers målningar är oregelbundna så är stilen konsekvent. Signum är spiraler, mosaiker, organiska former och drömlandskap i levande färger. Influenser av Gustav Klimt och Egon Schiele framträder. Enligt Hundertwasser symboliser spiraler liv och död, eller skapelse och förgänglighet. Spiraler återkommer aldrig till sin startpunkt, till skillnad från linjer i slutna figurer. För Hundertwasser stod det regelbundna för kaos, den raka linjen stred mot naturen.                    

Senare under 1950-talet flyttade konstnären och Brô till en gård i Normandie där de byggde en gemensam ateljé. Vid den här tiden hade Hundertwasser börjat förkovra sig i arkitektur, med egna visioner om ekologisk och själsligt hälsosam byggnadskonst. Istället för de sterila miljöer som uppstod efter modernistisk, industriell arkitektur föreställde han sig levande bostadshus som förenades med naturen. Hundertwasser förkastade i ett manifest 1958 högljutt funktionalismen och krävde friare byggregler. Udden var riktad mot arkitekten Adolf Loos strikta stil. Konstnären hann emellertid fylla 55 år innan hans arkitektoniska idéer förverkligades. Hundertwasserhaus, ett lägenhetskomplex i Wien, byggdes 1983 i samarbete med arkitekterna Joseph Krawina och Peter Pelikan. Det kolorerade tegelhuset med träd på taket blev ett av landets mest besökta sevärdheter. Samarbetet med Pelikan fortsatte och fler originella hus, med drag av Antoni Gaudis arkitektur, gjorde så småningom konstnären mest känd som arkitekt. Nordiska akvarellmuseets stora utställning sammanför Hundertwassers skiftande produktion i en modern, jämförande kontext.   

Kuratorer: Annette Vogel & Bera Nordal 

Friedensreich Hundertwasser
Hemland: Österrike, född i Wien (1928-2000)
Utbildning: Wiens konstakademi (inledande studier), autodidakt
Kända målningar: Les Transantlantiques, Gartenhaus mit Segmentbäumen, Les Emanations, Der Garten der glücklichen Toten, Kansas City Flood
Kända byggnader: Thermendorf Blumau, Kunst Haus Wien, Quixote Winery
Utmärkelser: Mainichi-priset/Tokyo, The Sanbra Prize/São Paulo, Officier dans l’ordre des Arts et des Lettres/Paris, Österrikiska republikens förtjänstorden
Representerad: Museum Hundertwasser i Wien
Konststil: Abstrakt, koloristisk
Hemsida: Hundertwasser

“Jag har försökt att närma mig gränslandet mellan arkitektur och skulptur och att förstå arkitektur som konstart.”Santiago Calatrava

Santiago Calatrava

Pressbild: Turning Torso (2005)
Fotograf: Joakim Lloyd Raboff

Turning Torso: Västra hamnen
Adress & resväg:
 Lilla Varvsgatan 14, Malmö
Beställare: HSB Malmö

I solljuset på den spanska medelhavskusten ligger Valencia – en hamnstad välkänd för citrusfrukter, fotboll och arkitektur. Det sistnämnda syftar på såväl romarnas stenmurar som renässansens handelshus och Santiago Calatravas ultramoderna konst- och vetenskapskomplex. Stjärnarkitekten Calatrava växte själv upp i Valencia på 1950-talet och är idag en av branschens mest efterfrågade. Direkt efter studenten 1968 reste den talangfulle sjuttonåringen, som först hade konstnärsdrömmar, till Paris för att bli elev på Ecole des Beaux Arts. Men dessa planer grusades samma år av den våldsamma majrevolten i Frankrike. Tillbaka i hemstaden satsade Calatrava istället på arkitektyrket, men beslutade att fortsätta med konsten parallellt. I själva verket behövde han aldrig välja eftersom arkitekturen förenar konst och ingenjörsvetenskap. Tidig inspiration kom särskilt ifrån arkitekten Le Corbusiers och ingenjören Robert Maillarts modernistiska verk. Calatrava blev småningom antagen vid Arkitekturhögskolan i Valencia, där han 1974 avlade arkitektexamen. Redan året därpå påbörjade han studier vid Tekniska högskolan i Zürich och blev 1979 byggnadsingenjör, vilket gav spanjoren dubbelexamen.   

Santiago Calatrava stannade i Zürich och öppnade 1981 sitt första kontor, efter att ha skrivit en avhandling om tredimensionella strukturer. Till en början gick verksamheten trögt, han ritade bland annat broar och bibliotek som aldrig byggdes. Men ett par år senare knackade stora kunder på dörren, en av dem var Schweiziska statens järnvägar, SBB. Calatrava fick inledningsvis i uppdrag att rita en modern vänthall för tågcentralen i Luzern. Därefter beställde SBB också en ny järnvägsstation i Zürich, Stadelhofen. Redan här framträdde Calatravas skulpturala, bågformade strukturer med drag av arkitekten Eero Saarinens och ingenjören Pier L. Nervis byggnadskonst. Calatravas första realiserade brokoncept var 1984 Bac de Roda i Barcelona. En vägförbindelse i form av vitlysande bågar i stål, betong och granit. 1987 byggdes bron Puente del Alamillo i Sevilla, en annorlunda konstruktion med enbart en pylon och långa stålkablar. Anläggningen liknar ett stränginstrument. Dessa verk inledde den egensinnige arkitektens status som förnyare av byggnadsteknik. Senare har Calatrava samtidigt kritiserats för omotiverat komplexa och dyra projekt.  

Under 1990-talet påbörjades fler prestigefyllda uppdrag för Calatrava, som blivit internationellt omtalad. Bilbaos flygplats hade växtvärk av talrikare resenärer och Calatrava anlitades för ett mångårigt byggprojekt. Resultatet blev 2000 La Paloma (Duvan) som den nya, vingformade terminalen med ändlösa glaspartier kallas. Arkitektens ankomsthall för snabbtåg vid Lyons flygplats 1994 blev, i sig, en resa till framtiden. Ett annat landmärke var 2001 Milwaukee Art Museum som bokstavligen tog konstpubliken under sina vingar. Just vingspann, vågor och valv är återkommande stilelement i Calatravas arkitektur. Det extrema formspråket skänker besökaren rörelse och rumslighet. Till skillnad från andra nyskapande, fast mer stramt eleganta, arkitekter som Gert Wingårdh ritar Calatrava sällan rätlinjigt, ibland saknar hans byggnader också det samspel med landskapet som Wingårdhs dito har. Istället framhåller Calatrava, liksom arkitekten Frank Gehry, släktskapet med skulptur. Skyskrapan Turning Torso i Malmö 2005 är ett konkret exempel. Huskroppen med kuber och bärverk i stål, som vrider sig mot himlen, är formgiven efter ett av Calatravas konstverk.  

Santiago Calatrava 
Hemland: Spanien, född i Valencia 1951 
Utbildning: Arkitekturhögskolan i Valencia & Tekniska högskolan i Zürich 
Kända verk: Konst- och vetenskapsstaden i Valencia, Morgondagens Museum i Rio de Janeiro, Atens olympiska idrottsanläggning, Sondica flygplats kontrolltorn, Teneriffas konserthus Adán Martín
Utmärkelser: IABSE Prize, IStructE Gold Medal, ECCS European Steel Design, Sidney L. Strauss Award
Arkitekturstil: Neo-futurism
Hemsida: Santiago Calatrava 

“Jag stod framför staffliet, så liten, så obetydlig, men inom mig vällde en sådan kraft att jag måste framåt.”Hilma af Klint

Hilma af Klint

Pressbild: Svanen/nr 17 (1915)
Fotograf: Albin Dahlström/ © Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Moderna museet: Utställning till 2021.02.21
Adress & resväg: Ola Billgrens plats 2, Malmö  Digitalt: Moderna museet

Målaren, spiritisten och pionjären Hilma af Klint föddes 1862 i en adelssläkt av sjöofficerare och kartografer. Hennes barndomshem var Karlbergs slott i Stockholm, ett stenhus med långa flyglar och sedan 1792 officershögskola. Den tidiga miljön var således präglad av män, fast kommendören Victor månade om Hilmas talanger och gav dottern lektioner i naturvetenskap och navigation. 1872 flyttade familjen till innerstaden och Hilma skrevs in på Normalskolan för flickor på Riddargatan. Tonåringen Hilda blev, enligt tidsandan, en sökare och började sitta med i seanser när hon fyllt 17 år. Samtidigt ville hon utvecklas varför hon ett par år senare övergav sina första spiritistiska grupper, till förmån för mer filosofiska dito. Efter kurser hos porträttmålaren Kerstin Cardon på Tekniska Skolan blev Hilma 1882 antagen vid Konstakademien. Studierna i Stockholm bestod av traditionellt porträtt- och landskapsmåleri jämsides med förfinad teckningslära. När Hilma fem år senare, med fullgjord examen, steg ut genom porten på Sparreska palatset var hon bland akademiens första kvinnliga konstnärer. 

Talang och studieprestationer skänkte Hilma stipendium och permanent ateljéplats i akademins fastighet vid Kungsträdgården. Den nya arbetsplatsen delade hon med två andra duktiga målare, Alma Arnell och Lotten Rönquist. Det här var i slutet på 1880-talet bästa tänkbara miljö för Hilma och hennes kolleger att verka i. Ateljébyggnaden, som huset kallades, ingick i Stockholms kulturella centrum och låg vägg i vägg med konsthandlaren Theodor Blanchs konstsalong och café — båda sorlande mötesplatser för konstens tillskyndare. Den begåvade Hilma lyckades snart etablera sig som yrkeskvinna. Hennes porträtt och landskapsmålningar ställdes ut, hennes illustrationer trycktes. 1889 grundades Teosofiska Samfundet i Sverige, Hilma blev medlem samma år. 1897 bildade hon, efter sejourer hos Edelweissförbundet och Rosenkreutzarna, den egna spiritistiska kvinnogruppen: De Fem. Namnet syftar på de fem medlemmarna, där målaren Anna Cassel kom att stå Hilma närmast. Gruppen träffades under tio år för bibelläsningar och esoteriska övningar där deltagarna försökte kanalisera andevärlden. Deras upplevelser skrevs ned och uppgick till åtta volymer.  

1907 började Hilmas andliga insikter plötsligt materialiseras i stora, abstrakta bildkompositioner. Det var ett skarpt trendbrott efter tjugotalet år av klassiskt måleri och inledningen på något sällsamt. Konstnären påbörjade serier av flera meter höga oljemålningar i ett symboliskt formspråk som hon själv kallade ”mediumistiskt”, i betydelsen att hon själv kunde förmedla nya perspektiv av tillvaron, från ett högre plan. Något dittills osynligt blev synligt, något svävande fästes på duken. Teosofin var hennes främsta inspirationskälla och fyrtiofemåringen ville gestalta osynliga dimensioner. Målaren betraktade sina bildserier som delar i ett projekt med syfte att förstå och förmedla högre medvetande. Samtidigt bar hennes konst en naturvetenskaplig, regelbunden prägel. Det kan verka paradoxalt, men konstnärsskapet utvecklades samtidigt med stora vetenskapliga framsteg. 1887 verifierades elektromagnetiska vågor (H. Hertz) och 1905 bevisades atomens existens (A. Einstein). Liksom osynliga, fysikaliska dimensioner föreställde sig Hilma osynliga, andliga dimensioner – vilka hon själv erfarit. Faktum är att konstnären, som för övrigt hade vetenskaplig bildning, gestaltade såväl upplevelser som upptäckter.  

Under en föreläsningsresa till Stockholm 1908 besökte filosofen Rudolf Steiner Hilmas ateljé. Tyvärr förstod han inte konstnärens bilder, eller så ville hans ego inte ge henne utrymmet. Rudolf redigerade sedan en tid författaren Johan W. von Goethes färglära, från 1810, vilken intresserade Hilma. Hursomhelst hade Rudolf dålig inverkan på målaren som lade ifrån sig penslarna i flera år, mentorn blev istället skeptiker. Långt senare, 1920, blev Hilma dock medlem i Steiners Antroposofiska sällskap. Konstnären testamenterade över 1200 målningar som, på egen begäran, aldrig visades under hennes livstid. Först 1986 blev Hilma internationellt känd när hon visades på Los Angeles County Museum of Art. En postum, svensk berömmelse inleddes i Amerika och utlöste en, fortfarande aktuell, konsthistorisk diskussion – de abstrakta pionjärerna Kandinsky, Malevitj och Mondrian var aldrig först. Det var Hilma af Klint! Målaren lyckades med bedriften att förena intuition med systematik. Kanske finns i hennes bilder universella, undermedvetna figurer, liknande Carl G. Ljungs arketyper. En utställning som tål att fundera över. 

Kuratorer: Iris Müller-Westermann & Milena Høgsberg

Hilma af Klint
Hemland: Sverige (1862-1944)
Utbildning: Tekniska skolan (idag Konstfack), Konstakademien i Stockholm
Kända verk: Tempelserien, De tio största, Parsifalserien, Atomserien
Representerad: Nationalmuseum, Moderna Museet, Guggenheim m fl 
Litteratur: Hilma af Klint: att se är att inse /Ulrich Obrist, Fer m fl,  Hilma af Klint: tidsandans visionär /Almqvist, Belfrage m fl, Hilma: En roman om gåtan Hilma af Klint /Laestadius Larsson
Konststil: Symbolisk, systematisk
Hemsida: Stiftelsen Hilma af Klints Verk

© 2021 KONSTKOLL

Tema av Anders NorénUpp ↑