Santiago Calatrava

Pressbild: Turning Torso (2005)
Fotograf: Joakim Lloyd Raboff

Turning Torso: Västra hamnen
Vägbeskrivning: Lilla Varvsgatan 14, Malmö
Beställare: HSB Malmö

I solljuset på den spanska medelhavskusten ligger Valencia – en hamnstad välkänd för citrusfrukter, fotboll och arkitektur. Det sistnämnda syftar på såväl romarnas stenmurar som renässansens handelshus och Santiago Calatravas ultramoderna konst- och vetenskapskomplex. Stjärnarkitekten Calatrava växte själv upp i Valencia på 1950-talet och är idag en av branschens mest efterfrågade. Direkt efter studenten 1968 reste den talangfulle sjuttonåringen, som först hade konstnärsdrömmar, till Paris för att bli elev på Ecole des Beaux Arts. Men dessa planer grusades samma år av den våldsamma majrevolten i Frankrike. Tillbaka i hemstaden satsade Calatrava istället på arkitektyrket, men beslutade att fortsätta med konsten parallellt. I själva verket behövde han aldrig välja eftersom arkitekturen förenar konst och ingenjörsvetenskap. Tidig inspiration kom särskilt ifrån arkitekten Le Corbusiers och ingenjören Robert Maillarts modernistiska verk. Calatrava blev småningom antagen vid Arkitekturhögskolan i Valencia, där han 1974 avlade arkitektexamen. Redan året därpå påbörjade han studier vid Tekniska högskolan i Zürich och blev 1979 byggnadsingenjör, vilket gav spanjoren dubbelexamen.   

Santiago Calatrava stannade i Zürich och öppnade 1981 sitt första kontor, efter att ha skrivit en avhandling om tredimensionella strukturer. Till en början gick verksamheten trögt, han ritade bland annat broar och bibliotek som aldrig byggdes. Men ett par år senare knackade stora kunder på dörren, en av dem var Schweiziska statens järnvägar, SBB. Calatrava fick inledningsvis i uppdrag att rita en modern vänthall för tågcentralen i Luzern. Därefter beställde SBB också en ny järnvägsstation i Zürich, Stadelhofen. Redan här framträdde Calatravas skulpturala, bågformade strukturer med drag av arkitekten Eero Saarinens och ingenjören Pier L. Nervis byggnadskonst. Calatravas första realiserade brokoncept var 1984 Bac de Roda i Barcelona. En vägförbindelse i form av vitlysande bågar i stål, betong och granit. 1987 byggdes bron Puente del Alamillo i Sevilla, en annorlunda konstruktion med enbart en pylon och långa stålkablar. Anläggningen liknar ett stränginstrument. Dessa verk inledde den egensinnige arkitektens status som förnyare av byggnadsteknik. Senare har Calatrava samtidigt kritiserats för omotiverat komplexa och dyra projekt.  

Under 1990-talet påbörjades fler prestigefyllda uppdrag för Calatrava, som blivit internationellt omtalad. Bilbaos flygplats hade växtvärk av talrikare resenärer och Calatrava anlitades för ett mångårigt byggprojekt. Resultatet blev 2000 La Paloma (Duvan) som den nya, vingformade terminalen med ändlösa glaspartier kallas. Arkitektens ankomsthall för snabbtåg vid Lyons flygplats 1994 blev, i sig, en resa till framtiden. Ett annat landmärke var 2001 Milwaukee Art Museum som bokstavligen tog konstpubliken under sina vingar. Just vingspann, vågor och valv är återkommande stilelement i Calatravas arkitektur. Det extrema formspråket skänker besökaren rörelse och rumslighet. Till skillnad från andra nyskapande, fast mer stramt eleganta, arkitekter som Gert Wingårdh ritar Calatrava sällan rätlinjigt, ibland saknar hans byggnader också det samspel med landskapet som Wingårdhs dito har. Istället framhåller Calatrava, liksom arkitekten Frank Gehry, släktskapet med skulptur. Skyskrapan Turning Torso i Malmö 2005 är ett konkret exempel. Huskroppen med kuber som vrider sig mot himlen och bärverk i stål är ritad efter ett av Calatravas konstverk.  

Santiago Calatrava 
Hemland: Spanien, född i Valencia 1951 
Utbildning: Arkitekturhögskolan i Valencia & Tekniska högskolan i Zürich 
Kända verk: Konst- och vetenskapsstaden i Valencia, Morgondagens Museum i Rio de Janeiro, Atens olympiska idrottsanläggning, Sondica flygplats kontrolltorn, Teneriffas konserthus Adán Martín
Utmärkelser: IABSE Prize, IStructE Gold Medal, ECCS European Steel Design, Sidney L. Strauss Award
Arkitekturstil: Neo-futurism
Hemsida: Santiago Calatrava 

Hilma af Klint

Pressbild: Svanen, Nr. 17 (1915)
Fotograf: Albin Dahlström, © Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Moderna Museet Malmö: Utställning till 2021.02.21
Vägbeskrivning: Ola Billgrens plats 2, Malmö  
Digitalt: Moderna Museet Malmö

Målaren, spiritisten och pionjären Hilma af Klint föddes 1862 i en adelssläkt av sjöofficerare och kartografer. Hennes barndomshem var Karlbergs slott i Stockholm, ett stenhus med långa flyglar och sedan 1792 officershögskola. Den tidiga miljön var således präglad av män, fast kommendören Victor månade om Hilmas talanger och gav dottern lektioner i naturvetenskap och navigation. 1872 flyttade familjen till innerstaden och Hilma skrevs in på Normalskolan för flickor på Riddargatan. Tonåringen Hilda blev, enligt tidsandan, en sökare och började sitta med i seanser när hon fyllt 17 år. Samtidigt ville hon utvecklas varför hon ett par år senare övergav sina första spiritistiska grupper, till förmån för mer filosofiska dito. Efter kurser hos porträttmålaren Kerstin Cardon på Tekniska Skolan blev Hilma 1882 antagen vid Konstakademien. Studierna i Stockholm bestod av traditionellt porträtt- och landskapsmåleri jämsides med förfinad teckningslära. När Hilma fem år senare, med fullgjord examen, steg ut genom porten på Sparreska palatset var hon bland akademiens första kvinnliga konstnärer. 

Talang och studieprestationer skänkte Hilma stipendium och permanent ateljéplats i akademins fastighet vid Kungsträdgården. Den nya arbetsplatsen delade hon med två andra duktiga målare, Alma Arnell och Lotten Rönquist. Det här var i slutet på 1880-talet bästa tänkbara miljö för Hilma och hennes kolleger att verka i. Ateljébyggnaden, som huset kallades, ingick i Stockholms kulturella centrum och låg vägg i vägg med konsthandlaren Theodor Blanchs konstsalong och café — båda sorlande mötesplatser för konstens tillskyndare. Den begåvade Hilma lyckades snart etablera sig som yrkeskvinna. Hennes porträtt och landskapsmålningar ställdes ut, hennes illustrationer trycktes. 1889 grundades Teosofiska Samfundet i Sverige, Hilma blev medlem samma år. 1897 bildade hon, efter sejourer hos Edelweissförbundet och Rosenkreutzarna, den egna spiritistiska kvinnogruppen De Fem. Namnet syftar på de fem medlemmarna, där målaren Anna Cassel kom att stå Hilma närmast. Gruppen träffades under tio år för bibelläsningar och esoteriska övningar där deltagarna försökte kanalisera andevärlden. Deras upplevelser skrevs ned och uppgick till åtta volymer.  

1907 började Hilmas andliga insikter plötsligt materialiseras i stora, abstrakta bildkompositioner. Det var ett skarpt trendbrott efter tjugotalet år av klassiskt måleri och inledningen på något sällsamt. Konstnären påbörjade serier av flera meter höga oljemålningar i ett symboliskt formspråk som hon själv kallade mediumistiskt, i betydelsen att hon själv kunde förmedla nya perspektiv på tillvaron, från ett högre plan. Något dittills osynligt blev synligt, något svävande fästes på duken. Teosofin var hennes främsta inspirationskälla och fyrtiofemåringen ville gestalta osynliga dimensioner. Målaren betraktade sina bildserier som delar i ett projekt med syfte att förstå och förmedla högre medvetande. Samtidigt bar hennes konst en naturvetenskaplig, regelbunden prägel. Det kan verka paradoxalt, men konstnärsskapet utvecklades samtidigt med stora vetenskapliga framsteg. 1887 verifierades elektromagnetiska vågor (H. Hertz) och 1905 bevisades atomens existens (A. Einstein). Liksom osynliga, fysikaliska dimensioner föreställde sig Hilma osynliga, andliga dimensioner – vilka hon själv erfarit. Faktum är att konstnären, som för övrigt hade vetenskaplig bildning, gestaltade såväl upplevelser som upptäckter.  

Under en föreläsningsresa till Stockholm 1908 besökte filosofen Rudolf Steiner Hilmas ateljé. Tyvärr förstod han inte konstnärens bilder, eller så ville hans ego inte ge henne utrymmet. Rudolf redigerade sedan en tid författaren Johan W. von Goethes färglära, från 1810, vilken intresserade Hilma. Hursomhelst hade Rudolf dålig inverkan på målaren som lade ifrån sig penslarna i flera år, mentorn blev istället skeptiker. Långt senare, 1920, blev Hilma dock medlem i Steiners Antroposofiska sällskap. Konstnären testamenterade över 1200 målningar som, på egen begäran, aldrig visades under hennes livstid. Först 1986 blev Hilma internationellt känd när hon visades på Los Angeles County Museum of Art. En postum, svensk berömmelse inleddes i Amerika och utlöste en, fortfarande aktuell, konsthistorisk diskussion – de abstrakta pionjärerna Kandinsky, Malevitj och Mondrian var aldrig först. Det var Hilma af Klint! Målaren lyckades med bedriften att förena intuition med systematik. Kanske finns i hennes bilder universella, undermedvetna figurer, liknande Carl G. Ljungs arketyper. En utställning som tål att fundera över. 

Curator: Iris Müller-Westermann, Milena Høgsberg

Hilma af Klint
Hemland: Sverige (1862-1944)
Utbildning: Tekniska skolan (idag Konstfack), Konstakademien i Stockholm
Kända verk: Tempelserien, De tio största, Parsifalserien, Atomserien
Representerad: Nationalmuseum, Moderna Museet, Guggenheim  
Litteratur: Hilma af Klint: Att se är att inse, Tidsandans visionär
Konststil: Abstrakt, symbolisk
Hemsida: Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Ingrid Wallberg

Pressbild: Radhus, Brödragatan (1937)
Fotograf: Fritz Bruze

Hallands konstmuseum: Utställning till 2021.05.02
Vägbeskrivning: Tollsgatan 2, Halmstad  
Digitalt: Hallands konstmuseum

Arkitekten och företagsledaren Ingrid Wallberg föddes 1890 och växte upp i en industrifamilj på Villa Ekebo norr om Halmstad, näst yngst bland nio syskon. Vid tidpunkten var flickans far Alfred direktör på tegel- och textilproducenten Wallbergs Fabriks AB som var regionens dominerande arbetsgivare. Dåvarande koncern bildades 1857 men industriområdet Slottsmöllan, idag modernt företagscenter, grundades redan på 1820-talet av släktens förste inflyttare Isak Wallberg som drev färgeri och klädfabrik. Familjen Wallberg var även kulturellt och socialt engagerad, fadern var medgrundare till Hallands Museiförening och modern Charlotta var medlem i Fredrika Bremerförbundet. Uppväxtmiljön var således gynnsam och den mångsidiga Ingrid lämnade Halmstads  elementarläroverk med goda betyg. Året var 1905 och hon träffade utan att veta det sin blivande man, ingenjören Albert Lilienberg. Han blåste liv i hennes unga drömmar om att rita hus. På hösten påbörjade Ingrid latinlinjen på Djursholms samskola i Stockholm, ett av Sveriges första gymnasier för både flickor och pojkar. Rektor var författaren Natanael Beskow. 

På vintern 1907 avslutade Ingrid sitt tredje gymnasieår i förtid på grund av försämrad hälsa. Efter årsskiftet flyttade hon ner till systern Anna i Berlin där hon förkovrade sig i teckning och konsthistoria. 1909 läste den klassiskt bildade och flerspråkiga Ingrid också kurser vid Stadsbyggnadsseminariet i Berlin. Samma år flyttade hon tillbaka till Sverige och gifte sig med sin dittills hemlige fästman Albert. Paret Lilienberg bosatte sig i Göteborg där maken blivit förste stadsplaneingenjör. I praktiken blev makens arkitektkontor samtidigt Ingrids arbetsplats, både vid ritbordet och i räkenskaperna. Hon närmade sig yrket metodiskt och lärde sig se omgivningen i plan, perspektiv och sektioner. Sedan uppväxten med familjeföretaget hade Ingrid redan förståelse för byggmaterial och företagsekonomi. Det sistnämnda gjorde att hon kunde balansera Alberts vågspel i affärer. 1911 förvärvade makarna herrgården Stora Gårda som med tiden blev en internationell mötesplats för arkitekter. 1913 reste Lilienbergs till USA och vann tredje pris med sitt gemensamma förslag till stadsplanering i Chicago. 

Fram till 1921 var högskoleutbildning inom arkitektur stängd för kvinnor och branschen nästan helt mansdominerad, men det var inget som hindrade Ingrid Wallberg. 1915 gjorde hon studieresor till Tyskland och läste arkitektur vid Königliche Kunstgewerbeschule i München, samtidigt med privat undervisning i konstruktionsritning. Härvidlag var hon samtidigt politiskt involverad i bostadsfrågor. Ingrid skrev debattartiklar och föreläste med ambitioner om höjd boendestandard för människor med lägre inkomster, särskilt kvinnor i hemarbete. Hon trodde bland annat på den engelske stadsplaneraren Ebenzer Howards idéer om trädgårdsstäder. När Göteborgs (försenade) 300-årsjubileum firades 1923 kompletterade Ingrid och Albert varann med var sin ny utredning: Brister i boendemiljön respektive Planer på nya stadsdelar. När systern Lotti samma år gifte sig med musikern Albert Jeanneret stiftade Ingrid bekantskap med svågerns bror – arkitekten Le Corbusier. 1927 skildes Ingrid och Albert och hon fick möjlighet att praktisera på Le Corbusiers arkitektkontor R35 i Paris, tillsammans med formgivaren Charlotte Perriand. 1928 startade arkitekten Alfred Roth, Le Corbusiers högra hand, och Ingrid R&W Arkitektkontor i Göteborg, med inriktning på funktionalism. Därmed fick Sverige, förutom ny arkitektur, sin första kvinnliga arkitekt med eget kontor. Ingrid kom skulle senare också samarbeta med andra yrkeskvinnor i minoritet, till exempel skulptören Sigrid Fridman. 

Det radikala formspråket introducerade rena, vitputsade husblock med fönsterband och ljusa, fria levnadsytor. De raka linjerna var långa och ledde in i framtiden. I början tvekade många inför de nya perspektiven i stadsplaneringen. Somligt branschfolk lade sina huvuden på sned och formulerade kritiska artiklar, grannar överklagade byggprojekt. Men andra vågade – skräddarmästare Simonsson i Onsala uppförde 1929 R&Ws första villa. Resultat blev en spatiös, vit träkub med stora glaspartier och takterass uppe på berget. Ett av Nordens första funkishus! Samma år gifte Ingrid om sig med läkaren Gösta Göthlin, grundare av Göteborgs bostadsinspektion. När Stockholmsmässan presenterade funktionalismen 1930 och HSB lades till kundlistan tog verksamheten fart, inledningsvis med nya flerbostadshus i Masthugget och Bagaregården. Samma år lämnade Alfred Sverige men Ingrid drev byrån vidare och ritade villor, radhus och fastigheter hela livet. Märkligt nog lyckades hon samtidigt spela en avgörande roll i Wallbergs Fabriks AB. Ingrid var en pionjär som kvinnlig arkitekt och modernist. Utställningen levandegör hennes begåvade person. 

Curator: Anneli Tuveros, Anne Brügge 

Ingrid Wallberg
Hemland: Sverige (1890-1965)
Utbildning: Königliche Kunstgewerbesschule i Berlin, lärlingsskap på arkitektkontor samt självstudier    
Kända verk: Prytzgatan/villa, Bångefjordsgatan/radhus, Slottsmöllan/kraftverk, Skepparegatan/Västersol servicehus, Beckombergavägen/villa & typhus, Daltorpsgatan/flerfamiljshus 
Utmärkelser: Första Vasaorden för företagare, medlem i SAR 
Arkitekturstil: Funktionalism, modernism
Beställare: HSB Göteborg, WFAB, Myresjöhus m fl
Litteratur: Ingrid Wallberg – arkitekt och funktionalist
Anne Brügge, Balkong Förlag