KategoriMåleri

Hilma af Klint

Pressbild: Svanen/nr 17 (1915)
Fotograf: Albin Dahlström/ © Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Moderna museet: Utställning till 2021.02.21
Adress & resväg: Ola Billgrens plats 2, Malmö

Målaren, spiritisten och pionjären Hilma af Klint föddes 1862 i en adelssläkt av sjöofficerare och kartografer. Hennes barndomshem var Karlberg slott i Stockholm, ett stenhus med långa flyglar och sedan 1792 officershögskola. Den tidiga miljön var således präglad av män, fast kommendören Victor månade om Hilmas talanger och gav dottern lektioner i naturvetenskap och navigation. 1872 flyttade familjen till innerstaden och Hilma skrevs in på Normalskolan för flickor på Riddargatan. Tonåringen Hilda blev, enligt tidsandan, en sökare och började sitta med i seanser när hon fyllt 17 år. Samtidigt ville hon utvecklas varför hon ett par år senare övergav sina första spiritistiska grupper, till förmån för mer filosofiska dito. Efter kurser hos porträttmålaren Kerstin Cardon på Tekniska Skolan blev Hilma 1882 antagen vid Konstakademien. Studierna i Stockholm bestod av traditionellt porträtt- och landskapsmåleri jämsides med förfinad teckningslära. När Hilma fem år senare, med fullgjord examen, steg ut genom porten på Sparreska palatset var hon bland akademiens första kvinnliga konstnärer. 

Talang och studieprestationer skänkte Hilma stipendium och permanent ateljéplats i akademins fastighet vid Kungsträdgården. Den nya arbetsplatsen delade hon med två andra duktiga målare, Alma Arnell och Lotten Rönquist. Det här var i slutet på 1880-talet bästa tänkbara miljö för Hilma och hennes kolleger att verka i. Ateljébyggnaden, som huset kallades, ingick i Stockholms kulturella centrum och låg vägg i vägg med konsthandlaren Theodor Blanchs konstsalong och café — båda sorlande mötesplatser för konstens tillskyndare. Den begåvade Hilma lyckades snart etablera sig som yrkeskvinna. Hennes porträtt och landskapsmålningar ställdes ut, hennes illustrationer trycktes. 1889 grundades Teosofiska Samfundet i Sverige, Hilma blev medlem samma år. 1897 bildade hon, efter sejourer hos Edelweissförbundet och Rosenkreutzarna, den egna spiritistiska kvinnogruppen: De Fem. Namnet syftar på de fem medlemmarna, där målaren Anna Cassel kom att stå Hilma närmast. Gruppen träffades under tio år för bibelläsningar och esoteriska övningar där deltagarna försökte kanalisera andevärlden. Deras upplevelser skrevs ned och uppgick till åtta volymer.  

1907 började Hilmas andliga insikter plötsligt materialiseras i stora, abstrakta bildkompositioner. Det var ett skarpt trendbrott efter tjugotalet år av klassiskt måleri och inledningen på något sällsamt. Konstnären påbörjade serier av flera meter höga oljemålningar i ett symboliskt formspråk som hon själv kallade ”mediumistiskt”, i betydelsen att hon själv kunde förmedla nya perspektiv av tillvaron, från ett högre plan. Något dittills osynligt blev synligt, något svävande fästes på duken. Teosofin var hennes främsta inspirationskälla och fyrtiofemåringen ville gestalta osynliga dimensioner. Målaren betraktade sina bildserier som delar i ett projekt med syfte att förstå och förmedla högre medvetande. Samtidigt bar hennes konst en naturvetenskaplig, regelbunden prägel. Det kan verka paradoxalt, men konstnärsskapet utvecklades samtidigt med stora vetenskapliga framsteg. 1887 verifierades elektromagnetiska vågor (H. Hertz) och 1905 bevisades atomens existens (A. Einstein). Liksom osynliga, fysikaliska dimensioner föreställde sig Hilma osynliga, andliga dimensioner – vilka hon själv erfarit. Faktum är att konstnären, som för övrigt hade vetenskaplig bildning, gestaltade såväl upplevelser som upptäckter.  

Under sin föreläsningsresa i Stockholm 1908 besökte filosofen Rudolf Steiner Hilmas ateljé. Tyvärr förstod han inte konstnärens bilder, eller så ville hans ego inte ge henne utrymmet. Rudolf redigerade sedan en tid författaren Johan W. von Goethes färglära, från 1810, vilken intresserade Hilma. Hursomhelst hade Rudolf dålig inverkan på målaren som lade ifrån sig penslarna i flera år, mentorn blev istället skeptiker. Långt senare, 1920, blev Hilma dock medlem i Steiners Antroposofiska sällskap. Konstnären testamenterade över 1200 målningar som, på egen begäran, aldrig visades under hennes livstid. Först 1986 blev Hilma internationellt känd när hon visades på LA County Museum of Art. En postum, svensk berömmelse inleddes i Amerika och utlöste en, fortfarande aktuell, konsthistorisk diskussion – de abstrakta pionjärerna Kandinsky, Malevitj och Mondrian var aldrig först. Det var Hilma af Klint! Målaren lyckades med bedriften att förena intuition med systematik. Kanske finns i hennes bilder universella, undermedvetna figurer, liknande Carl C. Ljungs arketyper. En utställning som tål att fundera över. 

Curators: Iris Müller-Westermann & Milena Høgsberg

Hilma af Klint
Hemland: Sverige (1862-1944)
Utbildning: Tekniska skolan (idag Konstfack), Konstakademien i Stockholm
Kända verk: Tempelserien, De tio största, Parsifalserien, Atomserien
Representerad: Nationalmuseum, Moderna Museet, Guggenheim m fl 
Litteratur: Hilma af Klint: att se är att inse /Ulrich Obrist, Fer m fl,  Hilma af Klint: tidsandans visionär /Almqvist, Belfrage m fl, Hilma: En roman om gåtan Hilma af Klint /Laestadius Larsson
Hemsida: Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Anna Ancher

Pressbild: Solsken i det blå rummet, detalj (1891)
Fotograf: Skagens konstmuseer/SMK

Statens Museum for Kunst: 2020.11.04 – 2021.01.31
Adress & resväg: Sølvgade 48, Köpenhamn

Allra längst upp Jyllands nordspets, där två vilda hav brusar utanför sanddynerna, ligger semesterpärlan Skagens bjärta hus. Det gamla fiskesamhället med rötter i medeltiden var en gång Danmarks största och präglades av stormar och tungt arbete. Men ljuset är magiskt och stränderna långa i det böljande landskap som under 1870-talet gav upphov till en berömd konstnärskoloni — Skagenmålarna. Det här var industrialismens tidevarv i Europa. Men på landsbygden jämte fabrikerna som sköt upp ur marken spirade samtidigt nya gemenskaper. Den fria konsten blev motvikt till maskinen och konstnärer som också ville fjärma sig från reaktionära lärosäten samlades i kolonier. I Norden blev Skagenmålarna tveklöst en av de mest färgstarka grupperna. De första stegen togs redan 1833 när målaren Martinus Rørbye klev ur droskan och fångades av landskapet. Författaren H C Andersen var en annan betydande gäst som 1859 upptäckte Skagen. Med åren spreds ryktet om den ljusa kustorten och dess vyer blev ett spörsmål bland konstnärer.    

På 1860-talet började målare från Danmark, Norge och Sverige strömma till och det ensliga fiskeläget Skagen blev arbetsplats också för konstnärer. Den särpräglade miljön med sin genuina befolkning inspirerade till landskapsbilder och figurmålningar. Typiskt för kända Skagenmålare som Peder & Marie Krøyer, Holger Drachman och Viggo Johansen med flera var realistiska skildringar av den lokala vardagens arbete, jämte lättare friluftsmotiv, ofta befolkade av sommargäster. Skilda världar möttes på Skagen men nyfikenheten var ömsesidig, målarna livade upp orten och nya vänskapsband knöts. De flesta tillresta målare tog in på Brøndums Hotel som drevs av det strävsamma krögarparet Erik och Ane Hedwig Brøndum. Hotellets servering blev en sorlande mötesplats för konstnärer, även för kompositörer och författare. På sätt och vis blev värdshuset också galleri, många konstnärer betalade logi med sina verk. Det var här Michael Ancher 1874 klev in genom dörren och träffade krögarparets driftiga dotter Anna. De förstod snart att det var de två, men Anna var mycket ung. Bröllopet stod sex år senare.  

Anna Ancher var unik bland Skagenmålarna eftersom hon var född och uppvuxen på Skagen. Hon kände fiskarfamiljerna och fann vägen genom landskapet som lockat hit målarna. Hennes barndom utspelades mitt i den framväxande konstnärskolonin, hon såg målningarna och hörde samtalen på gästgiveriet där hon gjorde sina första skisser. I en tid som motarbetade kvinnliga  konstnärer stod ödet på Annas sida. Den blivande maken Michael Ancher såg Annas begåvning och tillsammans med bland andra Karl Madsen ordnade han lektioner och övertalade föräldrarna. Vintern 1875 for Anna till Wilhelm Kyhns målarskola i Köpenhamn och den första av tre studieperioder. Anna Ancher etablerade sig på Charlottenborgs vårutställning 1881 i Köpenhamn. Med sitt briljanta färgsinne var Ancher bland de förnämsta Skagenmålarna och nyskapande inom danskt måleri. Konstnären är särskilt känd för sina nyansrika, intensiva vardagsporträtt och interiörer med infallande dagsljus. Konsthistorikern Lise Svanholm menar att Ancher var den första danska målare som lyckades fånga solstrålar. Utställningen på SMK ger besked.  

Anna Ancher
Hemland: Danmark, född i Skagen (1859-1935)
Utbildning: Wilhelm Kyhns målarskola för kvinnor, Pierre Puvis de Chavannes ateljé i Paris, Studieresor till Wien och Paris
Kända verk: Flickan i köket, Aftonbön, Interiör med röda vallmor
Utmärkelser: Eckersbergmedaljen, Tagea Brandt Rejselegat
Representerad: Skagens Museum, Ribe Kunstmuseum, Hirschsprungska Samlingen

Olle Baertling

Pressbild: Ardalki (1964)
Fotograf: Hallands konstmuseum/© Baertlingstiftelsen

Hallands konstmuseum: Utställning till 2020.03.22
Adress & resväg: Tollsgatan 32, Halmstad

I sydvästra Sverige ligger Halmstad. Genom kvarteren, förbi det röda slottet strömmar floden Nissan ut i Laholmsbukten med nya intryck varje dag. En av dem som växte upp i den levande hamnstaden skulle så småningom själv bli en del av platsens kultur — konstnären Olle Baertling. Stadens högskola flankeras av hans stålskulptur Asamk. Men vägen dit var inte rak, som linjerna i hans senare typiska måleri. Från början intresserade sig den unge Baertling för ekonomiska vetenskaper. Redan i tonåren hade han flyttat upp till Stockholm för studier. 1929 satt han böjd över skrivbordet på Skandinaviska Banken och handlade med valutor, karriären som bankman skulle vara i 27 år. Men utanför kontoret spirade intresset för konsten. Baertling började synas oftare på utställningar, föreläsningar och vernissager. Efterhand köpte han egen konstnärsmateriel och började måla under lediga stunder. Måleriet var först en hobby, men en seriös sådan. Baertlings föreställande måleri, gärna stadsvyer, utvecklades med åren och fick expressionistiska drag.  

Året 1938 arrangerade Liljevalchs en prestigefylld konstutställning där verk av Matisse, Braque, Laurens och Picasso ställdes ut samtidigt! När Olle Baertling besökte konsthallen på Djurgården fick han, liksom troligen fler konstintresserade, bestående intryck och började utforska mästarnas stilar. När Baertling 1939 gifte sig med Lisa von Roxendorff avbildade han sin hustru med konstverket Lisa. Han inspirerades av Matisse och porträttet i brudklänning med bukett målades efter impressionistiskt maner. Baertling gjorde fler liknande porträtt men experimenterade också med städer och landskap.  Fauvistiska målningar i mustig, oskarp stil ställdes mot kubistiska och även naivistiska bilder under 1940-talet. Det finns en imponerande bredd i Baertlings produktion och han arbetade med de flesta stilar längs vägen mot det etablerade konstnärskapet. Men efter 1945 går det att se hur Baertling i sin ateljé rör sig från det avbildande måleriet till obestämda, mer abstrakta element. När framtidstron återvände med freden i Europa gjorde Olle Baertling flera utvecklande resor till England och Frankrike.  

Den ambitiöse Baertling for till Paris för att närma sig, och så småningom själv stiga upp på, den nya konstruktivistiska konstscenen. Ledsagare var målarna André Lothe och Fernand Léger som undervisade Baertling och frilade hans öppna, geometriska form. Olle Baertlings första separatutställning öppnades i Stockholm, 1949. Hans moderna kompositioner med vinklar och färgkontraster var något nytt, ändå var mottagandet ljumt. Enligt Baertling satt publiken fast i 1800-talets kulturarv! Han fjärmade sig helt från realismen och såg ett nytt bildspråk där färg, rymd och rörelse var det väsentliga — inte symboliken. En av hans främsta inspiratörer var kubisten Auguste Herbin. Konstverket skulle enbart hänvisa till sig självt och upplevas, inte tolkas. Uttrycket var universellt och betraktaren behövde ingen förkunskap. Baertling lämnade definitivt bankkontoret för konsten 1956 och gjorde sig med tiden ett namn internationellt. Hans dynamiska färgbilder med oändliga linjer speglar, liksom efterkrigstidens arkitektur, optimismen inför — just — oändliga möjligheter. Utställningen på Hallands konstmuseum förmedlar känslan.   

Curator: Annelie Tuveros

Olle Baertling
Hemland: Sverige, född i Halmstad (1911-1981)
Utbildning: Autodidakt/studier på Fernand Légers konstskola
Kända verk: Rudra, Dance Lyonnaise, Iras, Effets Cinétiques, Asamk
Utmärkelser: Kvarteret Baertling (Halmstads högskoleområde)
Gallerier: Melefors, Nordenhake
Representerad: Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum, Örebro läns musem, Göteborgs konstmuseum, Moderna museet m fl
Hemsida: Baertlingstiftelsen

Ellen Thesleff

Pressbild: Lektyr (1906)
Fotograf: Hanna Kukorelli/© HAM

HAM: Utställning till 2020.01.26
Adress & resväg: Södra Järnvägsgatan 8, Helsingfors

När den kultiverade familjen Thesleff flyttade till staden Kuopio i Finland 1872 väckte skogsmarkerna liv i dottern Ellens konstnärlighet. Lantstället i Murole blev hennes djupaste inspirationskälla. Den viljestarka Ellen var äldst i en syskonskara på fem och hennes familj var både konstnärlig och musikalisk. De vistades ofta i naturen och föräldrarna understödde dotterns målarambitioner. Fadern, ingenjören August, lärde Ellen teckningens grunder och tog med henne på utställningar. 1885 flyttade familjen till Helsingfors och Ellen slutförde sina år på Svenska fruntimmersskolan. Därefter skrev hon in sig på Adolf von Beckers målarskola och inledde sin formella utbildning. Två år senare blev Ellen Thesleff antagen på Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors. 1890 fortsatte hon i landskapsmålaren Gunnar Berndtsons ateljé, tillsammans med bland andra målaren Beda Stjernschantz. Denna tid utmynnade i hennes första vernissage på Finska konstnärers höstutställning 1891. Där visades målningen Eko, med den ropande vallflickan, som sedan dess har en framskjuten plats i Thesleffs produktion. 

Stärkt av sin framgång reste 22-åringen Ellen Thesleff samma år till Paris för studier på den progressiva konstskolan Académie Colarossi. Tillsammans med bland andra Sigrid Granfeldt fick hon  undervisning av målare som Gustave Courtois och Puvis de Chavannes. Tiden utanför ateljén ägnades åt Paris kulturliv och Thesleff sågs ofta med sitt teckningsblock på Louvren framför italienska konstverk av da Vinci och Botticelli. Även den antika konsten från Egypten påverkade henne. Kollegan Magnus Enckell, som samtidigt gick på Académie Julian, fick betydelse för Thesleff. De inspirerade varandra i hantverket och under långa samtal på Paris konstutställningar eller på Café de la Régence — en mötesplats där många skandinaver träffades. De två blivande finska symbolisterna sökte det inre, mystiska i tillvaron. Starka influenser kom från musiken och poesin. Thesleffs stil var stämningsfull, Enckells mer skiftande. Studietiden avslutades i mars 1892. Thesleff och Enckell beslutade sig för att invänta sommarljuset och uppleva några fler pjäser och utställningar innan hemresan. 

En utomhusbild från Murole i Finland 1893 visar Ellen Thesleff och Sigrid Granfelt vid ett staffli. De har snaggat sig och klätt sig i herrskjorta med slips. Kanske ville de utmana tidens könsroller genom att understryka dem, och drömma sig bort från dem. Målarna blev i sitt arbete både radikaler och romantiker. 1894 reste Thesleff ner till Florens med poeten Ingeborg von Alfthan, som hon också porträtterade. Kulturen gjorde betydande intryck på Thesleff som återvände i långa perioder. I sitt måleri lyckades hon med tiden sammanföra den italienska värmen med det finska vemodet. I Florens mötte hon 1907 teatervisionären Gordon Craig som lärde henne träsnittsteknik. Craigs idéer om estetiska och symboliska, snarare än realistiska, uttryck inom teater och konst påverkade Thesleff i riktning mot fauvismen. Konsten blev en egen värld, oberoende av de yttre motiven — L’art pour l’art! En annan betydande influens var målaren Vasilij Kandinsky med sin färglära, måleriteknik och estetiska psykologi med anknytning till musiken. Thesleff var även musikintresserad och spelade gitarr. 

Året 1908 visades Ellen Thesleffs första separatutställning på konstagenturen Liberty i Helsingfors. Konstnären blev omskriven i Hufvudstadsbladet och målningen Landskap från Toscana köptes av Finska konstföreningen. 1909 visade Thesleff också en serie träsnitt från Florens, hon räknas idag jämte Simberg och Gallen-Kallela till teknikens främsta i Finland. Därefter följde utställningar ungefär vartannat år, 1917 år separatutställning på Salon Strindberg var särskilt framgångsrik. Med tiden skulle Thesleffs produktion omfatta 780 målningar och 170 träsnitt, dessutom 60-talet etsningar! Hennes största beställningsarbete var en serie väggmålningar på Pekkala gård i Ruovesi 1928, samt en takmålning för Konstnärsgillet i Finland, i Helsingfors 1934. Thesleff tillhör den finska guldåldern och var banbrytande med sin levande symbolism och expressionism. Hennes arbete förnyade landets måleri och grafik. Thesleffs målningar är lyriska och kännetecknas av sparsamma färgharmonier i ljus kolorit. Konstnären verkade i över sex decennier och levde på sitt yrke. Utställningen visar målningar från olika tidsperioder och vistelseorter. Arkiverade fotografier, texter och skissböcker ger verken sammanhang.  

Curator: Hanna-Reetta Schreck

Ellen Thesleff
Hemland: Finland, född i Helsingfors (1869-1954)
Utbildning: Adolf von Beckers privatakademi, Konstföreningens ritskola i Helsingfors (senare Bildkonstakademin), Gunnar Berndtsons ateljé, Académie Colarossi i Paris
Kända verk: Skördefolk i båt, Olivskog, Hamn, Violinspelerska
Utmärkelser: Pro Finlandia-medaljen, bronsmedalj på Världsutställningen i Paris, hedersmedlem i Konstnärsgillet i Finland
Representerad: Ateneum/Finlans nationalgalleri, Serlachius museer, Åbo konstmuseum

Eva Lindström

Pressbild: Kom hem Laila, detalj (2018)
Fotograf: Bildmuseet

Bildmuseet: Utställning till 2019-09-08
Adress & resväg: Östra Strandgatan 30 B, Umeå

Den uppskattade illustratören och barnboksförfattaren Eva Lindström växte upp i residensstaden Västerås, där hon föddes 1952. Staden ligger vid Mälarens blå sjövatten och är en av Sveriges äldsta med sigill från 1200-talet. I Västerås höll Gustav Vasa reformationsriksdagen 1527 och här grundandes knappt hundra år senare också Rudbeckianska gymnasiet. I dagens moderna stadsbild framträder skulpturer av storheter som Grate, Alexandersson och Hild. Här verkar också livaktiga Västerås Konstskola som öppnades 1963 av tecknaren Erik Segerberg och konstnären Tore Hultcrantz. De såg industristadens behov av kultur och unga talangers behov av konstutbildning. När skolan firade femtioårsjubileum hade 1200 elever skissat i ateljéerna. Det var hit en ung Eva Lindström sökte sig, raka vägen från grundskolan. Hon hade tecknat sedan barnsben och lade fram begåvade arbetsprover vid antagningen. Den kreativa undervisningen mejslade sedan ut konturerna av hennes stil och fallenhet. Efter grundutbildningen fördjupade Lindström sina studier i Stockholm och tog examen på Konstfack. 

Det var arbetet med serieteckning och illustrationer för andra författare som blev inledningen på Eva Lindströms långa yrkeskarriär. Under de första åren på 1980-talet tecknade hon bland annat för kvinnotidningen Q, Aftonbladet, DN och Kamratposten. Men Lindström skrev också själv kärnfulla, korta texter i samspel med sina bilder. Det ena gav det andra, en kreativ process som tog sig uttryck i satiriska seriealbum som Utflykt, 1983 eller Tandem, 1985 — ett samarbete med illustratören Gunna Grähs. Året därpå började hon intressera sig mer för barnböcker och gjorde bilder för Sven-Olof Lorenzens Grävlingen som ville bli bilmekaniker och Lena Kallenbergs Ekorren Frans, utgivna 1986. Eva Lindströms första egna barnbok var Kattmössan, 1988. Debuten gav henne plats på scenen för barnlitteratur och hon skulle med tiden publicera ett femtiotal verk. En del av produktionen är gamla och nya samarbeten. Bland dem finns Katerina Mazettis Fjärrkontrolleriet, 2002 och Ellen Karlssons Snöret, fågeln och jag, 2013.  

Den som följt Eva Lindströms berättelser känner igen de udda, levande figurerna i de förskjutna perspektiven. Det enastående färgsinnet är utmärkande, landskapen och rummen hon målar blir samtidigt harmoniska färgskalor. När konstnären sammanfogar bilderna med sina kluriga textrader uppstår något unikt, personligt. Lindström målar och skriver ett slags vardagsfilosofi om stora frågor för små läsare. Fabler om ensamhet, vänskap, längtan, identitet och främmande platser. Men några pekpinnar syns aldrig till. I boken om Olli och Mo, 2012 beger sig två vänner på utflykt. Trots förberedelser far de vilse och hamnar i trångmål. Utflykten blir en oförutsedd resa som skymmer vart de egentligen var på väg. När kartan blir obrukbar i mörkret förlorar de riktningen i tillvaron, de måste lita till sig själva och finna nya vägar. Eva Lindströms senaste bok Laila kom hem, 2018 tilldelas i år priset Årets svenska bilderbok. Bildmuseets nya utställning tillägnad författaren visar hennes teckningar och måleri.           

Eva Lindström 
Hemland: Sverige, född i Västerås 1952 
Utbildning: Västerås Konstskola, Konstfack i Stockholm 
Kända verk: Vid bergets långa breda fot, Min vän Lage, Kom hem Laila
Representerad: Teckningsmuseet i Laholm, Nordiska Akvarellmuseet
Utmärkelser: Elsa Beskow-plaketten, Axel T. Sandbergs akvarellpris,
Augustpriset, ledamot i Svenska Barnboksakademin

Rita Kernn-Larsen

Pressbild: Självporträtt/Känn dig själv (1937)
Fotograf: © The Solomon R. Guggenheim Foundation

Gl. Holtegaard: Utställning till 2019-01-13
Adress & resväg: Attemosevej 170, Holte

På en monokrom arkivbild från galleriet Guggenheim Jeune i London sitter en elegant kvinna i tvådelad dräkt och hatt, hållningen är återhållsam men blicken förväntansfull. Bredvid syns några av hennes målningar. Kvinnan är Rita Kernn-Larsen som inviger sin soloutställning 1938, personligen inbjuden av mecenaten Peggy Guggenheim! Hon blir det nya avant-garde galleriets första surrealist och utställningen etablerar hennes konstnärskap. Kernn-Larsen föddes 1904 i Hillerød nära Fredriksborgs Slott och växte upp i ett välbeställt hem. Efter de fösta åren på Marie Mørks Privatskole reste hon 1924 till Oslo för en tid på Statens Tegneskole. Tillbaka i Danmark blev Kernn-Larsen 1927 antagen vid Det Kongelige Danske Kunstakademi. Dessa studier avbröts dock av den unga målaren 1929, skälet var en alltför traditionell undervisning. Istället klev 25-åringen på tåget till kontinenten och bosatte sig i Paris för studier på Académie Moderne, under mästaren Fernand Léger.

Académie Moderne var en fri konstskola för utländska studenter. Inriktningen var det nya abstrakta måleriet, undervisningen leddes av modernisten Fernand Léger och konstteoretikern Amédée Ozenfant. I Légers ateljé på Montparnasse var kraven påtagliga men spelrummet stort. Léger undervisade i en dynamisk, intellektuell miljö där Rita Kernn-Larsen fann sitt element. Det var också här hon träffade sin blivande make, journalisten och konsthandlaren Isak Grünberg. Kernn-Larsen tänjde på kompositionens gränser, fördjupade sig i former och kontrasterade färger. Övningen gav studenten sådan färdighet att hon bland annat fick illustrera omslagen till kända tidningar. Kernn-Larsen valdes också till en av få så kallade mästarelever som fick slutföra Legérs egna idéer, från teckningar till fullskaliga målningar. Under åren vid Académie Moderne prövade Kernn-Larsen flera konststilar men rörde sig tydligt från avbildande konstverk mot mer surrealistiska experiment.

Den nya, okonventionella surrealismen tilltalade inte Legér, men Kernn-Larsen hade hittat sin stil. Tillsammans med målare som Wilhelm Freddie och Franciska Clausen medverkade hon även till konstriktningens genombrott. Surrealisterna strävade efter en frigörelse från industrisamhällets nyttoperspektiv. 1933 återvände Kernn-Larsen till Danmark och öppnade egen ateljé, första separatutställningen visades året efter. Hon blev samtidigt medlem i den progressiva konstnärsgruppen Linien. 1935 deltog hon som en av få kvinnor utställningen Kubisme-Surrealisme i Köpenhamn. Intresset för Kernn-Larsens måleri förblev dock svalt i hemlandet. 1937 flyttade hon tillbaka till Paris och sedan till London, då som erkänd konstnär. Glansperioden varade omkring tio år och hennes mystiska, sensuella surrealism ställdes ut jämte storheter som Dali och Magritte. 1947 övergick hon till landskapsmåleri i Sydfrankrike. Den stora utställningen SOLO visar såväl tidiga som sena verk.

Curator: Kirstine Roepstorff

Rita Kernn-Larsen
Hemland: Danmark, född i Hillerød (1904-1998)
Utbildning: (Det Kongelige Danske Kunstakademi), Académie Moderne
Kända verk: Fantomerna, Dans och kontradans, Sökande efter månen
Press: La femme surréaliste, Women Artists and the Surrealist Movement
Representerad: Randers, Guggenheim, SMK, The Israel Museum

Birgit Ståhl-Nyberg

Pressbild: Bli röd, baby! (1970)
Fotograf: Donald Byström

Uppsala konstmuseum: Utställning till 2018-08-19
Adress & resväg: Drottning Christinas väg 1E, Uppsala

​Den samhällskritiska konstnären Birgit Ståhl-Nyberg föddes 1928 i bysamhället Hammerdal i norra Jämtlands skogar. Trakten präglades av träindustri och gryende svensk arbetarrörelse. Vardagslivet var enkelt och strävsamt men kulturen var rik. Det målades och musicerades ute i stugorna. Teatergrupper uppträdde. Hos familjen Ståhl kunde man höra fadern spela fiol för Birgit och hennes systrar. Somliga skapade med sin penna, grannen var författaren och vännen Sara Lidman. Senare har Ståhl-Nyberg beskrivit hur hon växte upp i ett landskap som exploderade av skaparkraft och aldrig kände sig unik som konstnär, snarare som del av en tradition. Birgit Ståhl-Nybergs barndom var, liksom hennes vuxna liv, fylld av kontraster. Idyllen med hojtande barn som sprang över ängarna och livets allvar med tunga hushåll och slitiga, hårt styrda arbetsplatser. En tillvaro som formade stark gemenskap och politisk medvetenhet. Fadern Elov Ståhl stod bakom Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets första fackförening i Hammerdal, 1925.

Birgit Ståhl-Nyberg började rita och måla disciplinerat redan som barn. Hennes föräldrar uppmuntrade henne med en teckningskurs på Nordiska korrespondensinstitutet. Kursen möjliggjorde så småningom ansökan till Otte Skölds målarskola där hon blev antagen 1949. Hon var 21 år och kunde med besparingar från flera års arbete i Hammerdals specerihandel flytta till Stockholm. 1951 läste hon sedan vidare på Académie Libre för målaren, sedermera professorn, Lennart Rodhe. Under studierna i Stockholm försörjde sig Birgit Ståhl-Nyberg bland annat som hembiträde hos den kände diplomaten Per Anger. Anställningen ordnades av konstnären och vännen Berta Hansson och vidgade Ståhl-Nybergs yrkesnätverk inom etablissemanget. 1952 fortsatte Ståhl-Nyberg vid Kungliga konsthögskolan där hon träffade blivande maken Hendrik Nyberg samt skolades av göteborgskoloristen och professorn Ragnar Sandberg fram till examen 1957. Hennes första separatutställning visades 1961 på Ebba K Petterssons kulturhus Lilla Paviljongen i Stockholm.

Birgit Ståhl-Nyberg skissade enligt klassisk metod men skapade modern socialrealism. Hennes viktigaste influenser tillskrivs Fernand Léger, Henri Rousseau samt Diego Rivera. Vardag i förändring återkom ständigt i hennes teckning och måleri. Hon fångade rörelsen genom att stanna upp och se sig om. Vilka var alla, vart var de på väg, vart var Sverige på väg? Motivvärlden inrymde både stad och landsbygd men tonvikten låg på människors villkor. När Akalla tunnelbanestation byggdes 1975 fick Birgit Ståhl-Nyberg uppdraget att måla flera av väggarna. Teman var industrisamhällets arbetsroller, gemenskap, könsroller och normer. Ambitionen var att målningarna skulle få resenärer att reflektera över sin tillvaro. De levande bilderna med accentuerade perspektiv var även kritik mot tilltagande konformism. Stationen invigdes 1977 och blev konstnärens största projekt. Ståhl-Nyberg tänkte sig att konsten både förändrar och förenar. Spänningen som alstrades mellan arbetarbakgrunden och samhällets elit består i utställningen Framtiden på väg.

Curators: Ann-Christine Fogelberg & Åsa Thörnlund

Birgit Ståhl-Nyberg
Hemland: Sverige, född i Hammerdal (1928-1983)
Utbildning: Otte Skölds målarskola, Académie Libre, Kungliga konsthögskolan
Kända verk: Vägbygget, Woman Power, Det nya modet, Arbetsgemenskap
Representerad: Norrköpings & Västerås konstmuseer, Moderna Museet
Utmärkelser: Hakon Ahlbergs stipendium

Johan Christian Dahl

Pressbild: Bergens våg (1834)
Fotograf: Dag Fosse

KODE 2 Kunstmuseum: Utställning till 2018-10-07
Adress & resväg: Rasmus Meyers allé 3, Bergen

Den berömda norska målaren Johan Christian Dahl föddes 1778 i sjöfartsstaden Bergen som under medeltiden varit residensort för landets kungar. Johan C. växte upp under enkla men ordnade omständigheter i en barnrik fiskarfamilj och var äldsta syskonet. I skolåldern fick han undervisning i hemmet av Domkyrkans klockare A. Kierumgaard. Det talades tidigt om att även Johan C. med sitt goda läshuvud skulle bli en kyrkans man och latinare. Intresset för bildskapande var dock för starkt, tanken på prästyrket övergavs till förmån för de första teckningslektionerna hos läraren A.S. Porath. Johan C. var då blott 13 år. Vintern 1803 började han som lärling i konstnären J.G. Müllers ateljé. Där fick han snart krävande uppdrag som figurmotiv på dörröverstycken eller teaterdekorationer. När Johan C. Dahl sex år senare fick gesällbrev som dekorationsmålare hade han vuxit ur sitt gebit. Hans konstbegåvning hade blivit alltför uppmärksammad och det stod klart att han var ämnad till något större.

Under åren som lärling fick Johan C. Dahl även betydande undervisning i teckning av konstnären J.F.L. Dreier. Liksom Müller arbetade Dreier i gränslandet mellan skapande och hantverk, då var detta snarare regel än undantag. Senare klev ännu en mentor in i Dahls liv, lektorn Lyder Sagen. Sagen ledsagade Dahl genom konstens litteratur och skandinavisk historia. Sagen betraktade Dahls konstnärskap så löftesrikt att han samlade in medel för dennes vidare studier. 1811 blev Dahl elev vid Köpenhamns universitet hos C.A. Lorentzen och J.J.G. Haas. De nya läromästarnas betydelse bestod främst i djupare förståelse och färdighet. Deras stil var för konservativ för Dahl som inspirerades av danska och holländska storheter som E. Pauelsen, J. Juel, J. Ruisdael och A. Everdingen. I grannlandet vandrade Johan Christian genom föreläsningssalar och konstsamlingar ut i de flacka landskapen och lät sig förtrollas. ‘Naturen över allt’, skrev han hem till Sagen. Han ville avbilda landskapens karaktär.

J.C. Dahl blev snart invigd i danska kulturkretsar. Genombrottet som konstnär dateras våren 1815 då hans målningar ställdes ut på Charlottenborgs slott. Utställningen drog namnstark publik och bland andra Danmarks Prins Christian beundrade och förvärvade tavlor. Tre år senare flyttade Dahl ner till Dresden för att verka som fri konstnär. Ett skäl var konflikten mellan Dahls naturromantiska ambitioner och efterfrågan på historiska, ofta moralkodade bildmotiv. Landskapsmåleri tillskrevs låg status i den akademiska miljön. Dahl välkomnades i Dresdens kultursfär, fann en själsfrände i C.D. Friedrich och blev omskriven av C.A. Böttiger. 1820 valdes han in i stadens konstakademi och blev med tiden professor. Med sin intensiva förening av idyll och melankoli influerade J.C. Dahl den tyska romantiken och blev samtidigt Norges första internationella konstnär. Hans måleri fångade stämningar och berättade om landskapen och dess invånare. Årets stora utställning Naturens kraft följer hans resa.

Johan Christian Dahl
Hemland: Norge, född i Bergen (1788-1857)
Utbildning: Dekorationsmåleri, Kungliga konstakademien i Köpenhamn
Kända verk: Utsikt mot Vesuvius, Dresden i månsken, Björk i storm
Representerad: SMK, Nasjonalmuseet, Ateneum, Nationalmuseum
Utmärkelser: Vasaorden, St. Olavs orden, Danebrogorden

Vilhelm Lundstrøm

Pressbild: Stående modell, detalj (1931)
Fotograf: Ole Hein Pedersen 

Kunsten Museum of Modern Art: Utställning till 2018-02-25
Adress & resväg: Kong Christians Allé 50, Aalborg

Amager är den största ön i Öresund och havsvindarna sveper in över dubbelt fler bofasta sedan konstnären Vilhelm Lundstrøm växte upp här, kring förra sekelskiftet. Det blev trångt i Köpenhamn efter krigsåren och folk liksom företag flyttade utåt kusten. Idag är de gamla kvarteren nya och individen har ersatt kollektivet. Vilhelm föddes 1893 med läshuvud och flit, men hälsan var klen och sjukfrånvaron gjorde honom inbunden. Dagarna hemma fylldes av teckning eller träsnide. Dagarna av god vigör följde han skolans lektioner eller fångade landskapen på Amager med sina målarattiraljer. Den brådmogne Vilhelm drömde redan i tioårsåldern om att måla som Købke eller Lundbye. Föräldrahemmet var kultiverat med musikundervisning och museibesök. Måleriet uppmuntrades, men fadern krävde praktisk utbildning och Vilhelm började 1908 som målarlärling hos Nielsen & Berg i Köpenhamn.

Under fritiden fortsatte Vilhelm Lundstrøm komponera och förfina sina landskapsbilder och 1913 blev han elev på Konstakademiens tecknarskola, under P. Rostrup Bøyesen. Lundstrøm stannade bara två år på akademien men tiden var intensiv och intrycken många, liksom antalet nya, betydande bekantskaper i klassen. Studierna skärpte den konstnärliga blicken och slipade tekniken. Vid debuten i Köpenhamn 1916 drog Lundstrøms regelbundna stilleben blickarna till sig på Kunstnernes Efterårsudstilling. Han hade fångats av franska kubistiska strömningar och rört sig bort från landskapsmåleriet. Nya former och material undersöktes. Därmed blev Lundstrøm samtidigt den målare som introducerade kubismen i Danmark. Han medverkade i utställningen även följande två år och presenterade 1918 kollage, verk gjorda av träskivor från packlådor. Det nya stilgreppet nedsablades i pressen, ordet skandal förekom.

Kritiken mot de experimentella utställningarna blossade upp i en konstdebatt som eldades på av naturvetaren Carl Salomonsen. Salomonsen definierade den moderna expressionismen och kubismen som uttryck för en mental störning — dysformism! Trycket fick bland annat Lundstrøms kollega William Sharff att destruera några av sina verk. Bakom de unga målarna ställde sig författaren Poul Henningsen och keramikern Axel Salto, grundare av tidskriften Klingan. 1919 följde Lundstrøms så kallade lockiga period som ironiserar över klassiska verk, i samma veva bildade han gruppen De Fire som ville förnya dansk konst. 1923 gifte han sig med målaren Yrsa Hansen och inledde sin geometriska purism med förebilder som Ozenfant och Braques. Formen stod över motivet, inget oväsentligt fick rum. Lundstrøm förenklade i syfte att finna essensen. Utställningen Den goda smaken visar hans målningar i nytt ljus.

Vilhelm Lundstrøm
Hemland: Danmark, född på Amager (1893-1950)
Utbildning: Det Kongelige Danske Kunstakademiet
Kända verk: Chanson sans paroles, Arkitekturen, Mosaiker av badande
Representerad: SMK, Göteborgs konstmuseum, Nasjonalmuseet
Utmärkelser: Professur vid Konstakademien i Köpenhamn 

Louis Marcussen

Pressbild: Tankens flykt (odaterad)
Fotograf: Helle Lorenzen

Kunsthal Charlottenborg: Utställning till 2018-01-14
Adress & resväg: Nyhavn 2, Köpenhamn

Den självlärde konstnären Louis Marcussen, senare känd som Ovartaci, föddes 1894 i den gamla hamnstaden Ebeltoft på Danmarks östkust. Marcussen växte  upp i en stor villa med flera syskon och uppfattades tidigt som reserverad. Han ägnade timmar åt litteratur, buddhism och yoga i sökandet efter harmoni hos kropp och själ. Sin kontemplativa natur till trots gick Marcussen i lära som målarmästare efter grundskolan och försörjde sig i yrket fram till 29 års ålder. 1923 beslutade han och en arbetskamrat att prova sina vingar ute i världen och flyttade åt sydväst, till Argentina. De bosatte sig i Buenos Aires och arbetade vidare som husmålare där. Men uppdragen var svåra att få, kringflackande perioder av arbetslöshet förekom. Det bidrog sannolikt till att Marcussen reste uppåt landet och levde med indianer i djungeln en tid. Efter sex år i Latinamerika löste han returbiljett på en atlantångare, under villkor att arbeta som kollämpare.

Den människa som återvände till Danmark var förändrad, fysiskt och psykiskt illa medfaren. Efter vanföreställningar och irrationellt beteende hämtades han av polis. 1929 fick Louis Marcussen diagnosen schizofreni och tvångsintogs på sjukhuset i Risskov. Det har spekulerats om ohälsan kom efter bruk av rusmedel under tiden hos indianer, men det har aldrig bevisats. När han blev mentalpatient var det på livstid, han skrevs aldrig ut. Marcussen betraktade sig som sjukhusets mest betydande patient och uppfann med tiden alter egot “Ovartaci”, med betydelsen: överstolle. Ovartaci avstod psykiatrisk vård och skapade självterapi genom hantverk, måleri och skulptur. 1932 flyttades Ovartaci till ett vårdhem i Dalstrup där han fick större frihet. Här började en mycket produktiv period som lade hans konstnärliga begåvning i dagen. Ovartacis bildspråk tog form. Långt fram i tiden skulle ett museum över psykiatri och konst namnges efter honom.

Även då psykiatrins behandlingsmöjligheter var ytterst få vid den här tiden fann sig Ovartaci väl i den bekymmersfria vårdhemsmiljön. Bristen på frihet medförde, i sig, friheten att ostört koncentrera sig på konsten. För Ovartaci verkade dessutom byggnaden och dess sociala miljö som inspiration och båda förekommer i hans målningar. Det anses även paradoxalt att Ovartacis gränslösa måleri troligen aldrig hade blivit till utanför vårdhemmets inramning. 1942 återvände Ovartaci till sjukhuset i Risskov på grund av försämrad hälsa och konflikter. Här blev han kvar men fortsatte färgsätta sin mystiska och feminiserade motivvärld. Ovartaci såg kvinnan som ett högre väsen. Han ville själv bli kvinna och könsopererades 1955. Konstverken är speglingar av hans eget kosmos av drömfigurer och själavandringar. På äldre dar upphöjdes han av målare som Asger Jorn och Jean Dubuffet. I år visas utställningen Galenskapens konst på Charlottenborg.

Louis Marcussen
Hemland: Danmark, född i Ebeltoft (1894-1985)
Utbildning: Husmålare, autodidakt konstnär
Kända verk: Nirvana, Ansikte med landskap, Svävande kvinnor
Representerad: Louisiana, Collection de l’Art Brut, Galleri Gallo
Hemsida: Museum Ovartaci

© 2020 KONSTKOLL

Tema av Anders NorénUpp ↑