TaggSurrealism

Rita Kernn-Larsen

Pressbild: Självporträtt/Känn dig själv (1937)
Fotograf: © The Solomon R. Guggenheim Foundation

Gl. Holtegaard: 2018.08.24—2019.01.13
Adress & resväg: Attemosevej 170, Holte

På en monokrom arkivbild från galleriet Guggenheim Jeune i London sitter en elegant kvinna i tvådelad dräkt och hatt, hållningen är återhållsam men blicken förväntansfull. Bredvid syns några av hennes målningar. Kvinnan är Rita Kernn-Larsen som inviger sin soloutställning 1938, personligen inbjuden av mecenaten Peggy Guggenheim! Hon blir det nya avant-garde galleriets första surrealist och utställningen etablerar hennes konstnärskap. Kernn-Larsen föddes 1904 i Hillerød nära Fredriksborgs Slott och växte upp i ett välbeställt hem. Efter de fösta åren på Marie Mørks Privatskole reste hon 1924 till Oslo för en tid på Statens Tegneskole. Tillbaka i Danmark blev Kernn-Larsen 1927 antagen vid Det Kongelige Danske Kunstakademi. Dessa studier avbröts dock av den unga målaren 1929, skälet var en alltför traditionell undervisning. Istället klev 25-åringen på tåget till kontinenten och bosatte sig i Paris för studier på Académie Moderne, under mästaren Fernand Léger.

Académie Moderne var en fri konstskola för utländska studenter. Inriktningen var det nya abstrakta måleriet, undervisningen leddes av modernisten Fernand Léger och konstteoretikern Amédée Ozenfant. I Légers ateljé på Montparnasse var kraven påtagliga men spelrummet stort. Léger undervisade i en dynamisk, intellektuell miljö där Rita Kernn-Larsen fann sitt element. Det var också här hon träffade sin blivande make, journalisten och konsthandlaren Isak Grünberg. Kernn-Larsen tänjde på kompositionens gränser, fördjupade sig i former och kontrasterade färger. Övningen gav studenten sådan färdighet att hon bland annat fick illustrera omslagen till kända tidningar. Kernn-Larsen valdes också till en av få så kallade mästarelever som fick slutföra Legérs egna idéer, från teckningar till fullskaliga målningar. Under åren vid Académie Moderne prövade Kernn-Larsen flera konststilar men rörde sig tydligt från avbildande konstverk mot mer surrealistiska experiment.

Den nya, okonventionella surrealismen tilltalade inte Legér, men Kernn-Larsen hade hittat sin stil. Tillsammans med målare som Wilhelm Freddie och Franciska Clausen medverkade hon även till konstriktningens genombrott. Surrealisterna strävade efter en frigörelse från industrisamhällets nyttoperspektiv. 1933 återvände Kernn-Larsen till Danmark och öppnade egen ateljé, första separatutställningen visades året efter. Hon blev samtidigt medlem i den progressiva konstnärsgruppen Linien. 1935 deltog hon som en av få kvinnor utställningen Kubisme-Surrealisme i Köpenhamn. Intresset för Kernn-Larsens måleri förblev dock svalt i hemlandet. 1937 flyttade hon tillbaka till Paris och sedan till London, då som erkänd konstnär. Glansperioden varade omkring tio år och hennes mystiska, sensuella surrealism ställdes ut jämte storheter som Dali och Magritte. 1947 övergick hon till landskapsmåleri i Sydfrankrike. Den stora utställningen SOLO visar såväl tidiga som sena verk.

Curator: Kirstine Roepstorff

Rita Kernn-Larsen
Hemland: Danmark, född i Hillerød (1904-1998)
Utbildning: (Det Kongelige Danske Kunstakademi), Académie Moderne
Kända verk: Fantomerna, Dans och kontradans, Sökande efter månen
Press: La femme surréaliste, Women Artists and the Surrealist Movement
Representerad: Randers, Guggenheim, SMK, The Israel Museum

Birgit Ståhl-Nyberg

Pressbild: Bli röd, baby! (1970)
Fotograf: Donald Byström

Uppsala konstmuseum: 2018.03.17—2018.08.19
Adress & resväg: Drottning Christinas väg 1E, Uppsala

​Den samhällskritiska konstnären Birgit Ståhl-Nyberg föddes 1928 i bysamhället Hammerdal i norra Jämtlands skogar. Trakten präglades av träindustri och gryende svensk arbetarrörelse. Vardagslivet var enkelt och strävsamt men kulturen var rik. Det målades och musicerades ute i stugorna. Teatergrupper uppträdde. Hos familjen Ståhl kunde man höra fadern spela fiol för Birgit och hennes systrar. Somliga skapade med sin penna, grannen var författaren och vännen Sara Lidman. Senare har Ståhl-Nyberg beskrivit hur hon växte upp i ett landskap som exploderade av skaparkraft och aldrig kände sig unik som konstnär, snarare som del av en tradition. Birgit Ståhl-Nybergs barndom var, liksom hennes vuxna liv, fylld av kontraster. Idyllen med hojtande barn som sprang över ängarna och livets allvar med tunga hushåll och slitiga, hårt styrda arbetsplatser. En tillvaro som formade stark gemenskap och politisk medvetenhet. Fadern Elov Ståhl stod bakom Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets första fackförening i Hammerdal, 1925.

Birgit Ståhl-Nyberg började rita och måla disciplinerat redan som barn. Hennes föräldrar uppmuntrade henne med en teckningskurs på Nordiska korrespondensinstitutet. Kursen möjliggjorde så småningom ansökan till Otte Skölds målarskola där hon blev antagen 1949. Hon var 21 år och kunde med besparingar från flera års arbete i Hammerdals specerihandel flytta till Stockholm. 1951 läste hon sedan vidare på Académie Libre för målaren, sedermera professorn, Lennart Rodhe. Under studierna i Stockholm försörjde sig Birgit Ståhl-Nyberg bland annat som hembiträde hos den kände diplomaten Per Anger. Anställningen ordnades av konstnären och vännen Berta Hansson och vidgade Ståhl-Nybergs yrkesnätverk inom etablissemanget. 1952 fortsatte Ståhl-Nyberg vid Kungliga konsthögskolan där hon träffade blivande maken Hendrik Nyberg samt skolades av göteborgskoloristen och professorn Ragnar Sandberg fram till examen 1957. Hennes första separatutställning visades 1961 på Ebba K Petterssons kulturhus Lilla Paviljongen i Stockholm.

Birgit Ståhl-Nyberg skissade enligt klassisk metod men skapade modern socialrealism. Hennes viktigaste influenser tillskrivs Fernand Léger, Henri Rousseau samt Diego Rivera. Vardag i förändring återkom ständigt i hennes teckning och måleri. Hon fångade rörelsen genom att stanna upp och se sig om. Vilka var alla, vart var de på väg, vart var Sverige på väg? Motivvärlden inrymde både stad och landsbygd men tonvikten låg på människors villkor. När Akalla tunnelbanestation byggdes 1975 fick Birgit Ståhl-Nyberg uppdraget att måla flera av väggarna. Teman var industrisamhällets arbetsroller, gemenskap, könsroller och normer. Ambitionen var att målningarna skulle få resenärer att reflektera över sin tillvaro. De levande bilderna med accentuerade perspektiv var även kritik mot tilltagande konformism. Stationen invigdes 1977 och blev konstnärens största projekt. Ståhl-Nyberg tänkte sig att konsten både förändrar och förenar. Spänningen som alstrades mellan arbetarbakgrunden och samhällets elit består i utställningen Framtiden på väg.

Curators: Ann-Christine Fogelberg & Åsa Thörnlund

Birgit Ståhl-Nyberg
Hemland: Sverige, född i Hammerdal (1928-1983)
Utbildning: Otte Skölds målarskola, Académie Libre, Kungliga konsthögskolan
Kända verk: Vägbygget, Woman Power, Det nya modet, Arbetsgemenskap
Representerad: Norrköpings & Västerås konstmuseer, Moderna Museet
Utmärkelser: Hakon Ahlbergs stipendium

Louis Marcussen

Pressbild: Tankens flykt (odaterad)
Fotograf: Helle Lorenzen

Kunsthal Charlottenborg: 2017.09.16—2018.01.14
Adress & resväg: Nyhavn 2, Köpenhamn

Den självlärde konstnären Louis Marcussen, senare känd som Ovartaci, föddes 1894 i den gamla hamnstaden Ebeltoft på Danmarks östkust. Marcussen växte  upp i en stor villa med flera syskon och uppfattades tidigt som reserverad. Han ägnade timmar åt litteratur, buddhism och yoga i sökandet efter harmoni hos kropp och själ. Sin kontemplativa natur till trots gick Marcussen i lära som målarmästare efter grundskolan och försörjde sig i yrket fram till 29 års ålder. 1923 beslutade han och en arbetskamrat att prova sina vingar ute i världen och flyttade åt sydväst, till Argentina. De bosatte sig i Buenos Aires och arbetade vidare som husmålare där. Men uppdragen var svåra att få, kringflackande perioder av arbetslöshet förekom. Det bidrog sannolikt till att Marcussen reste uppåt landet och levde med indianer i djungeln en tid. Efter sex år i Latinamerika löste han returbiljett på en atlantångare, under villkor att arbeta som kollämpare.

Den människa som återvände till Danmark var förändrad, fysiskt och psykiskt illa medfaren. Efter vanföreställningar och irrationellt beteende hämtades han av polis. 1929 fick Louis Marcussen diagnosen schizofreni och tvångsintogs på sjukhuset i Risskov. Det har spekulerats om ohälsan kom efter bruk av rusmedel under tiden hos indianer, men det har aldrig bevisats. När han blev mentalpatient var det på livstid, han skrevs aldrig ut. Marcussen betraktade sig som sjukhusets mest betydande patient och uppfann med tiden alter egot “Ovartaci”, med betydelsen: överstolle. Ovartaci avstod psykiatrisk vård och skapade självterapi genom hantverk, måleri och skulptur. 1932 flyttades Ovartaci till ett vårdhem i Dalstrup där han fick större frihet. Här började en mycket produktiv period som lade hans konstnärliga begåvning i dagen. Ovartacis bildspråk tog form. Långt fram i tiden skulle ett museum över psykiatri och konst namnges efter honom.

Även då psykiatrins behandlingsmöjligheter var ytterst få vid den här tiden fann sig Ovartaci väl i den bekymmersfria vårdhemsmiljön. Bristen på frihet medförde, i sig, friheten att ostört koncentrera sig på konsten. För Ovartaci verkade dessutom byggnaden och dess sociala miljö som inspiration och båda förekommer i hans målningar. Det anses även paradoxalt att Ovartacis gränslösa måleri troligen aldrig hade blivit till utanför vårdhemmets inramning. 1942 återvände Ovartaci till sjukhuset i Risskov på grund av försämrad hälsa och konflikter. Här blev han kvar men fortsatte färgsätta sin mystiska och feminiserade motivvärld. Ovartaci såg kvinnan som ett högre väsen. Han ville själv bli kvinna och könsopererades 1955. Konstverken är speglingar av hans eget kosmos av drömfigurer och själavandringar. På äldre dar upphöjdes han av målare som Asger Jorn och Jean Dubuffet. I år visas utställningen Galenskapens konst på Charlottenborg.

Louis Marcussen
Hemland: Danmark, född i Ebeltoft (1894-1985)
Utbildning: Husmålare, autodidakt konstnär
Kända verk: Nirvana, Ansikte med landskap, Svävande kvinnor
Representerad: Louisiana, Collection de l’Art Brut, Galleri Gallo
Hemsida: Museum Ovartaci

Tony Oursler

Pressbild: 1>mA (2016)
Fotograf: Christian Saltas/© Tony Oursler

Magasin III: 2016.09.06—2017.06.11
Adress & resväg: Frihamnsgatan 28, Stockholm

Den amerikanske mediekonstnären Tony Oursler räknas till en av genrens förgrundsfigurer och mest betydande företrädare. Konstnären växte upp i en typisk Queen Anne-villa i Nyack utanför New York som barnbarn till författaren och magikern Fulton Oursler. I föräldrahemmet blev relationen till grannar som konstnären Edward Hopper liksom kreativt arvegods från farfadern tidiga inspirationskällor för Tony Oursler. Oursler blev så småningom antagen vid California Institute for the Arts där han utvecklade sin konst ihop med studenter som Mike Kelley och Sue Williams. När han examinerades 1979 hade han experimenterat länge med rörlig bildkonst. I arbetet utgick Oursler från research om TV-mediets historia och interaktionen mellan teknologi, psykologi och övernaturliga föreställningar. Under 1980-talet väckte Oursler uppmärksamhet genom ett nytt konstgrepp som levandegjorde dockfigurer med ljusprojektioner av ansikten.

Ett par år efter studietiden flyttade Tony Oursler tillbaka till New York och samarbetade med Howard Wise stiftelse Electronic Arts Intermix några år innan han flyttade permanent till egen ateljé. Oursler var tillsammans med Bill Viola, Bruce Nauman och andra en av pionjärerna inom mediekonsten och lyckades flytta gränserna, särskilt för videomediet, genom sina audiovisuella projektioner på sfäriska objekt. Han såg ett nytt landskap för konst växa fram när människor spenderade alltmer tid framför bildskärmar. Tony Oursler skapade egna ensembler av konvexa videokaraktärer som grimaserade och förmedlade kryptiska budskap. Ourslers surrealistiska, digitala dockteater influeras enligt konstnären av kubismens experiment med demonterade ansikten. Frågor om vad som egentligen utgör ansikten, ansiktsuttryck och språk figurerar i Ourslers kyliga, stirrande ljusfigurer. Verken talar både för sig själva och med betraktaren.

Sedan Tony Oursler började arbeta med digitala projektorer och slog igenom på allvar under 1990-talet med sina installationer har konstnären försetts med kvalitetsstämpel av videokonstens publik och kritiker. Tony Oursler definierar sig själv som konceptuell konstnär med tekniken som palett, någonstans mellan den artificiella medievärlden och den fysiska verkligheten. Det finns alltid en idé med konstverken och en ambition att uppnå samverkan med betraktaren — något Oursler betraktar som konstens fulländade ögonblick. Konstnären säger sig inte vara pessimist men konstverken har en dystopisk prägel. Ourslers videofigurer är ofria varelser som ställer vår mediala tids ödesfrågor om vem som betraktar vem och vad som egentligen sägs. Den aktuella utställningen M*r>0r på Magasin III kontrasterar tidiga konstverk mot senare mer samhällskritiska verk som, bokstavligt talat, fäster blicken på den övervakade medborgaren.

Tony Oursler
Hemland: USA, född 1957 i New York
Utbildning: Rockland Community College, California Institute for the Arts
Kända verk: Where are we now?, The Watching, Streetlight, Optics, Influence Machine, Composite Still Life, Frequency Spectrum
Hemsida: Tony Oursler

Louise Bourgeois

Pressbild: Spider (1997)
Fotograf: Frédéric Delpach/© The Easton Foundation

Louisiana Museum of Modern Art: 2016.10.13—2017.02.26 
Adress & resväg: Gammel Strandvej 13, Humlebaek

När Louise Bourgeois föddes i Paris 1911 tändes en ny stjärna på konsthimlen, en stjärna som följdes av den kultiverade publiken i decennier och fortsätter lysa i våra dagar. Bourgeois barndom utspelades mot en fond av antika gobelänger i familjens ateljé på landet och i galleriet inne i Paris. Hennes föräldrar restaurerade inredningstextilier i egen verksamhet. Flickan deltog i vardagens sysslor med sömnad och ritningar. Det gav handlag och blick för mönster. Det franska hemmet var välbeställt men präglades också av disharmoni. Egentligen skulle Louise fått namnet Louis och varit en pojke. Det var faderns önskan men blev hans besvikelse. En tragedi som jämte faderns otrohet skulle ingjuta en livslång vrede hos Louise Bourgeois. En annan tragedi var första världskrigets skuggor över landet. Louise förlorade sin bror till slagfältet, gick genom kvalfyllda sjuksalar till en sårad far och satt hos mor i spanska sjukan.

Bourgeois skrev dagbok under hela sin uppväxt. Hon ville komma ihåg allt och sparade de ljusa händelserna med de mörka i en minnesbank av fler än tusen värdefulla tidsdokument. Hennes episka konstnärskap blev en livslång förvaltning av livserfarenheter, som barn och kvinna i konflikt eller harmoni. I den ostyriga ungdomen sökte Bourgeois efter ordning och universella regler. Efter studentexamen från elitläroverket Lycée Fénelon sökte och fann hon båda 1932 i rymdgeometrins osynliga rum på Sorbonne och försjönk i ekvationer. När modern gick bort något år senare var förlusten väldig och den oförlåtande matematiken kändes kall. 1934 valde Bourgeois bort logikens begränsningar för konstens gränslöshet. Hon började studera på École des Beaux-Arts, Académie Ranson, École du Louvre och andra konstskolor. Hon arbetade även som elev hos fristående konstnärer. Charles Despiau och Fernand Léger blev tidiga mentorer.

Vid 27 års ålder träffade Louise Bourgeois konsthistorikern Robert Goldwater och de blev snart äkta makar. Mötet förde dem båda över Atlanten där Bourgeois följde sin bana i en ny båge genom Art Students League of New York, under Vaclav Vytlacil. Hennes skulpturer introducerades på allvar under mitten 1940-talet och ingick i en ny, abstrakt expressionism driven av storheter som Ernst, Miró och Duchamp. Här från New Yorks konstscen inledde Bourgeois sitt livslånga, visuella samtal med publiken. Ett lågmält, länge anonymt samtal som efter hennes helt egna retrospektiv på MoMA 1982 kom att delas av världen. Energin i hennes organiska, rumsliga och feministiska formspråk kom ur känslorna, materien kom från minnen i tusentals dagbokssidor. Bourgeois konst är både självbiografisk och universell, hennes liv och längtan genom allas. Den aktuella utställningen Structures of Existence: The Cells leder oss genom slående scenerier.

Louise Bourgeois
Hemland: USA, född i Paris, Frankrike (1911—2010)
Utbildning: Sorbonne, École nationale supérieure des Beaux-Arts, Académie Julian
Kända verk: Maman, Persistent Antagonism, Cells, The Reticent Child
Representerad: MoMA (New York), Olympic Sculpture Park (Seattle) Nationl Gallery of Canada, Tate Modern (London), Wanås Skulpturpark
Utmärkelser: Hedersdoktor vid Yale U. Lifetime Achievement Award från Int. Sculpture Center (Washington), Praemium Imperiale, Wolfpriset

© 2019 Konstkoll

Tema av Anders NorénUpp ↑