KategoriMåleri

Eva Lindström

Pressbild: Kom hem Laila, detalj (2018)
Fotograf: Bildmuseet

Bildmuseet: 2019.03.15—2019.09.08
Adress & resväg: Östra Strandgatan 30 B, Umeå

Den uppskattade illustratören och barnboksförfattaren Eva Lindström växte upp i residensstaden Västerås, där hon föddes 1952. Staden ligger vid Mälarens blå sjövatten och är en av Sveriges äldsta med sigill från 1200-talet. I Västerås höll Gustav Vasa reformationsriksdagen 1527 och här grundandes knappt hundra år senare också Rudbeckianska gymnasiet. I dagens moderna stadsbild framträder skulpturer av storheter som Grate, Alexandersson och Hild. Här verkar också livaktiga Västerås Konstskola som öppnades 1963 av tecknaren Erik Segerberg och konstnären Tore Hultcrantz. De såg industristadens behov av kultur och unga talangers behov av konstutbildning. När skolan firade femtioårsjubileum hade 1200 elever skissat i ateljéerna. Det var hit en ung Eva Lindström sökte sig, raka vägen från grundskolan. Hon hade tecknat sedan barnsben och lade fram begåvade arbetsprover vid antagningen. Den kreativa undervisningen mejslade sedan ut konturerna av hennes stil och fallenhet. Efter grundutbildningen fördjupade Lindström sina studier i Stockholm och tog examen på Konstfack. 

Det var arbetet med serieteckning och illustrationer för andra författare som blev inledningen på Eva Lindströms långa yrkeskarriär. Under de första åren på 1980-talet tecknade hon bland annat för kvinnotidningen Q, Aftonbladet, DN och Kamratposten. Men Lindström skrev också själv kärnfulla, korta texter i samspel med sina bilder. Det ena gav det andra, en kreativ process som tog sig uttryck i satiriska seriealbum som Utflykt, 1983 eller Tandem, 1985 — ett samarbete med illustratören Gunna Grähs. Året därpå började hon intressera sig mer för barnböcker och gjorde bilder för Sven-Olof Lorenzens Grävlingen som ville bli bilmekaniker och Lena Kallenbergs Ekorren Frans, utgivna 1986. Eva Lindströms första egna barnbok var Kattmössan, 1988. Debuten gav henne plats på scenen för barnlitteratur och hon skulle med tiden publicera ett femtiotal verk. En del av produktionen är gamla och nya samarbeten. Bland dem finns Katerina Mazettis Fjärrkontrolleriet, 2002 och Ellen Karlssons, Snöret fågeln och jag, 2013.  

Den som följt Eva Lindströms berättelser känner igen de udda, levande figurerna i de förskjutna perspektiven. Det enastående färgsinnet är utmärkande, landskapen och rummen hon målar blir samtidigt harmoniska färgskalor. När konstnären sammanfogar bilderna med sina kluriga textrader uppstår något unikt, personligt. Lindström målar och skriver ett slags vardagsfilosofi om stora frågor för små läsare. Fabler om ensamhet, vänskap, längtan, identitet och främmande platser. Men några pekpinnar syns aldrig till. I boken om Olli och Mo, 2012 beger sig två vänner på utflykt. Trots förberedelser far de vilse och hamnar i trångmål. Utflykten blir en oförutsedd resa som skymmer vart de egentligen var på väg. När kartan blir obrukbar i mörkret förlorar de riktningen i tillvaron, de måste lita till sig själva och finna nya vägar. Eva Lindströms senaste bok Laila kom hem, 2018 tilldelas i år priset Årets svenska bilderbok. Bildmuseets nya utställning tillägnad författaren visar hennes teckningar och måleri.           

Eva Lindström 
Hemstad: Stockholm, född i Västerås 1952 
Utbildning: Västerås Konstskola, Konstfack i Stockholm 
Kända verk: Vid bergets långa breda fot, Min vän Lage, Kom hem Laila
Representerad: Teckningsmuseet i Laholm, Nordiska Akvarellmuseet
Utmärkelser: Elsa Beskow-plaketten, Axel T. Sandbergs akvarellpris,
Augustpriset, ledamot i Svenska Barnboksakademin

Rita Kernn-Larsen

Pressbild: Självporträtt/Känn dig själv (1937)
Fotograf: © The Solomon R. Guggenheim Foundation

Gl. Holtegaard: 2018.08.24—2019.01.13
Adress & resväg: Attemosevej 170, Holte

På en monokrom arkivbild från galleriet Guggenheim Jeune i London sitter en elegant kvinna i tvådelad dräkt och hatt, hållningen är återhållsam men blicken förväntansfull. Bredvid syns några av hennes målningar. Kvinnan är Rita Kernn-Larsen som inviger sin soloutställning 1938, personligen inbjuden av mecenaten Peggy Guggenheim! Hon blir det nya avant-garde galleriets första surrealist och utställningen etablerar hennes konstnärskap. Kernn-Larsen föddes 1904 i Hillerød nära Fredriksborgs Slott och växte upp i ett välbeställt hem. Efter de fösta åren på Marie Mørks Privatskole reste hon 1924 till Oslo för en tid på Statens Tegneskole. Tillbaka i Danmark blev Kernn-Larsen 1927 antagen vid Det Kongelige Danske Kunstakademi. Dessa studier avbröts dock av den unga målaren 1929, skälet var en alltför traditionell undervisning. Istället klev 25-åringen på tåget till kontinenten och bosatte sig i Paris för studier på Académie Moderne, under mästaren Fernand Léger.

Académie Moderne var en fri konstskola för utländska studenter. Inriktningen var det nya abstrakta måleriet, undervisningen leddes av modernisten Fernand Léger och konstteoretikern Amédée Ozenfant. I Légers ateljé på Montparnasse var kraven påtagliga men spelrummet stort. Léger undervisade i en dynamisk, intellektuell miljö där Rita Kernn-Larsen fann sitt element. Det var också här hon träffade sin blivande make, journalisten och konsthandlaren Isak Grünberg. Kernn-Larsen tänjde på kompositionens gränser, fördjupade sig i former och kontrasterade färger. Övningen gav studenten sådan färdighet att hon bland annat fick illustrera omslagen till kända tidningar. Kernn-Larsen valdes också till en av få så kallade mästarelever som fick slutföra Legérs egna idéer, från teckningar till fullskaliga målningar. Under åren vid Académie Moderne prövade Kernn-Larsen flera konststilar men rörde sig tydligt från avbildande konstverk mot mer surrealistiska experiment.

Den nya, okonventionella surrealismen tilltalade inte Legér, men Kernn-Larsen hade hittat sin stil. Tillsammans med målare som Wilhelm Freddie och Franciska Clausen medverkade hon även till konstriktningens genombrott. Surrealisterna strävade efter en frigörelse från industrisamhällets nyttoperspektiv. 1933 återvände Kernn-Larsen till Danmark och öppnade egen ateljé, första separatutställningen visades året efter. Hon blev samtidigt medlem i den progressiva konstnärsgruppen Linien. 1935 deltog hon som en av få kvinnor utställningen Kubisme-Surrealisme i Köpenhamn. Intresset för Kernn-Larsens måleri förblev dock svalt i hemlandet. 1937 flyttade hon tillbaka till Paris och sedan till London, då som erkänd konstnär. Glansperioden varade omkring tio år och hennes mystiska, sensuella surrealism ställdes ut jämte storheter som Dali och Magritte. 1947 övergick hon till landskapsmåleri i Sydfrankrike. Den stora utställningen SOLO visar såväl tidiga som sena verk.

Curator: Kirstine Roepstorff

Rita Kernn-Larsen
Hemland: Danmark, född i Hillerød (1904-1998)
Utbildning: (Det Kongelige Danske Kunstakademi), Académie Moderne
Kända verk: Fantomerna, Dans och kontradans, Sökande efter månen
Press: La femme surréaliste, Women Artists and the Surrealist Movement
Representerad: Randers, Guggenheim, SMK, The Israel Museum

Birgit Ståhl-Nyberg

Pressbild: Bli röd, baby! (1970)
Fotograf: Donald Byström

Uppsala konstmuseum: 2018.03.17—2018.08.19
Adress & resväg: Drottning Christinas väg 1E, Uppsala

​Den samhällskritiska konstnären Birgit Ståhl-Nyberg föddes 1928 i bysamhället Hammerdal i norra Jämtlands skogar. Trakten präglades av träindustri och gryende svensk arbetarrörelse. Vardagslivet var enkelt och strävsamt men kulturen var rik. Det målades och musicerades ute i stugorna. Teatergrupper uppträdde. Hos familjen Ståhl kunde man höra fadern spela fiol för Birgit och hennes systrar. Somliga skapade med sin penna, grannen var författaren och vännen Sara Lidman. Senare har Ståhl-Nyberg beskrivit hur hon växte upp i ett landskap som exploderade av skaparkraft och aldrig kände sig unik som konstnär, snarare som del av en tradition. Birgit Ståhl-Nybergs barndom var, liksom hennes vuxna liv, fylld av kontraster. Idyllen med hojtande barn som sprang över ängarna och livets allvar med tunga hushåll och slitiga, hårt styrda arbetsplatser. En tillvaro som formade stark gemenskap och politisk medvetenhet. Fadern Elov Ståhl stod bakom Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets första fackförening i Hammerdal, 1925.

Birgit Ståhl-Nyberg började rita och måla disciplinerat redan som barn. Hennes föräldrar uppmuntrade henne med en teckningskurs på Nordiska korrespondensinstitutet. Kursen möjliggjorde så småningom ansökan till Otte Skölds målarskola där hon blev antagen 1949. Hon var 21 år och kunde med besparingar från flera års arbete i Hammerdals specerihandel flytta till Stockholm. 1951 läste hon sedan vidare på Académie Libre för målaren, sedermera professorn, Lennart Rodhe. Under studierna i Stockholm försörjde sig Birgit Ståhl-Nyberg bland annat som hembiträde hos den kände diplomaten Per Anger. Anställningen ordnades av konstnären och vännen Berta Hansson och vidgade Ståhl-Nybergs yrkesnätverk inom etablissemanget. 1952 fortsatte Ståhl-Nyberg vid Kungliga konsthögskolan där hon träffade blivande maken Hendrik Nyberg samt skolades av göteborgskoloristen och professorn Ragnar Sandberg fram till examen 1957. Hennes första separatutställning visades 1961 på Ebba K Petterssons kulturhus Lilla Paviljongen i Stockholm.

Birgit Ståhl-Nyberg skissade enligt klassisk metod men skapade modern socialrealism. Hennes viktigaste influenser tillskrivs Fernand Léger, Henri Rousseau samt Diego Rivera. Vardag i förändring återkom ständigt i hennes teckning och måleri. Hon fångade rörelsen genom att stanna upp och se sig om. Vilka var alla, vart var de på väg, vart var Sverige på väg? Motivvärlden inrymde både stad och landsbygd men tonvikten låg på människors villkor. När Akalla tunnelbanestation byggdes 1975 fick Birgit Ståhl-Nyberg uppdraget att måla flera av väggarna. Teman var industrisamhällets arbetsroller, gemenskap, könsroller och normer. Ambitionen var att målningarna skulle få resenärer att reflektera över sin tillvaro. De levande bilderna med accentuerade perspektiv var även kritik mot tilltagande konformism. Stationen invigdes 1977 och blev konstnärens största projekt. Ståhl-Nyberg tänkte sig att konsten både förändrar och förenar. Spänningen som alstrades mellan arbetarbakgrunden och samhällets elit består i utställningen Framtiden på väg.

Curators: Ann-Christine Fogelberg & Åsa Thörnlund

Birgit Ståhl-Nyberg
Hemland: Sverige, född i Hammerdal (1928-1983)
Utbildning: Otte Skölds målarskola, Académie Libre, Kungliga konsthögskolan
Kända verk: Vägbygget, Woman Power, Det nya modet, Arbetsgemenskap
Representerad: Norrköpings & Västerås konstmuseer, Moderna Museet
Utmärkelser: Hakon Ahlbergs stipendium

Johan Christian Dahl

Pressbild: Bergens våg (1834)
Fotograf: Dag Fosse

KODE 2 Kunstmuseum: 2018.05.04—2018.10.07
Adress & resväg: Rasmus Meyers allé 3, Bergen

Den berömda norska målaren Johan Christian Dahl föddes 1778 i sjöfartsstaden Bergen som under medeltiden varit residensort för landets kungar. Johan C. växte upp under enkla men ordnade omständigheter i en barnrik fiskarfamilj och var äldsta syskonet. I skolåldern fick han undervisning i hemmet av Domkyrkans klockare A. Kierumgaard. Det talades tidigt om att även Johan C. med sitt goda läshuvud skulle bli en kyrkans man och latinare. Intresset för bildskapande var dock för starkt, tanken på prästyrket övergavs till förmån för de första teckningslektionerna hos läraren A.S. Porath. Johan C. var då blott 13 år. Vintern 1803 började han som lärling i konstnären J.G. Müllers ateljé. Där fick han snart krävande uppdrag som figurmotiv på dörröverstycken eller teaterdekorationer. När Johan C. Dahl sex år senare fick gesällbrev som dekorationsmålare hade han vuxit ur sitt gebit. Hans konstbegåvning hade blivit alltför uppmärksammad och det stod klart att han var ämnad till något större.

Under åren som lärling fick Johan C. Dahl även betydande undervisning i teckning av konstnären J.F.L. Dreier. Liksom Müller arbetade Dreier i gränslandet mellan skapande och hantverk, då var detta snarare regel än undantag. Senare klev ännu en mentor in i Dahls liv, lektorn Lyder Sagen. Sagen ledsagade Dahl genom konstens litteratur och skandinavisk historia. Sagen betraktade Dahls konstnärskap så löftesrikt att han samlade in medel för dennes vidare studier. 1811 blev Dahl elev vid Köpenhamns universitet hos C.A. Lorentzen och J.J.G. Haas. De nya läromästarnas betydelse bestod främst i djupare förståelse och färdighet. Deras stil var för konservativ för Dahl som inspirerades av danska och holländska storheter som E. Pauelsen, J. Juel, J. Ruisdael och A. Everdingen. I grannlandet vandrade Johan Christian genom föreläsningssalar och konstsamlingar ut i de flacka landskapen och lät sig förtrollas. ‘Naturen över allt’, skrev han hem till Sagen. Han ville avbilda landskapens karaktär.

J.C. Dahl blev snart invigd i danska kulturkretsar. Genombrottet som konstnär dateras våren 1815 då hans målningar ställdes ut på Charlottenborgs slott. Utställningen drog namnstark publik och bland andra Danmarks Prins Christian beundrade och förvärvade tavlor. Tre år senare flyttade Dahl ner till Dresden för att verka som fri konstnär. Ett skäl var konflikten mellan Dahls naturromantiska ambitioner och efterfrågan på historiska, ofta moralkodade bildmotiv. Landskapsmåleri tillskrevs låg status i den akademiska miljön. Dahl välkomnades i Dresdens kultursfär, fann en själsfrände i C.D. Friedrich och blev omskriven av C.A. Böttiger. 1820 valdes han in i stadens konstakademi och blev med tiden professor. Med sin intensiva förening av idyll och melankoli influerade J.C. Dahl den tyska romantiken och blev samtidigt Norges första internationella konstnär. Hans måleri fångade stämningar och berättade om landskapen och dess invånare. Årets stora utställning Naturens kraft följer hans resa.

Johan Christian Dahl
Hemland: Norge, född i Bergen (1788-1857)
Utbildning: Dekorationsmåleri, Kungliga konstakademien i Köpenhamn
Kända verk: Utsikt mot Vesuvius, Dresden i månsken, Björk i storm
Representerad: SMK, Nasjonalmuseet, Ateneum, Nationalmuseum
Utmärkelser: Vasaorden, St. Olavs orden, Danebrogorden

Vilhelm Lundstrøm

Pressbild: Stående modell, detalj (1931)
Fotograf: Ole Hein Pedersen 

Kunsten Museum of Modern Art: 2017.09.15—2018.02.25
Adress & resväg: Kong Christians Allé 50, Aalborg

Amager är den största ön i Öresund och havsvindarna sveper in över dubbelt fler bofasta sedan konstnären Vilhelm Lundstrøm växte upp här, kring förra sekelskiftet. Det blev trångt i Köpenhamn efter krigsåren och folk liksom företag flyttade utåt kusten. Idag är de gamla kvarteren nya och individen har ersatt kollektivet. Vilhelm föddes 1893 med läshuvud och flit, men hälsan var klen och sjukfrånvaron gjorde honom inbunden. Dagarna hemma fylldes av teckning eller träsnide. Dagarna av god vigör följde han skolans lektioner eller fångade landskapen på Amager med sina målarattiraljer. Den brådmogne Vilhelm drömde redan i tioårsåldern om att måla som Købke eller Lundbye. Föräldrahemmet var kultiverat med musikundervisning och museibesök. Måleriet uppmuntrades, men fadern krävde praktisk utbildning och Vilhelm började 1908 som målarlärling hos Nielsen & Berg i Köpenhamn.

Under fritiden fortsatte Vilhelm Lundstrøm komponera och förfina sina landskapsbilder och 1913 blev han elev på Konstakademiens tecknarskola, under P. Rostrup Bøyesen. Lundstrøm stannade bara två år på akademien men tiden var intensiv och intrycken många, liksom antalet nya, betydande bekantskaper i klassen. Studierna skärpte den konstnärliga blicken och slipade tekniken. Vid debuten i Köpenhamn 1916 drog Lundstrøms regelbundna stilleben blickarna till sig på Kunstnernes Efterårsudstilling. Han hade fångats av franska kubistiska strömningar och rört sig bort från landskapsmåleriet. Nya former och material undersöktes. Därmed blev Lundstrøm samtidigt den målare som introducerade kubismen i Danmark. Han medverkade i utställningen även följande två år och presenterade 1918 kollage, verk gjorda av träskivor från packlådor. Det nya stilgreppet nedsablades i pressen, ordet skandal förekom.

Kritiken mot de experimentella utställningarna blossade upp i en konstdebatt som eldades på av naturvetaren Carl Salomonsen. Salomonsen definierade den moderna expressionismen och kubismen som uttryck för en mental störning — dysformism! Trycket fick bland annat Lundstrøms kollega William Sharff att destruera några av sina verk. Bakom de unga målarna ställde sig författaren Poul Henningsen och keramikern Axel Salto, grundare av tidskriften Klingan. 1919 följde Lundstrøms så kallade lockiga period som ironiserar över klassiska verk, i samma veva bildade han gruppen De Fire som ville förnya dansk konst. 1923 gifte han sig med målaren Yrsa Hansen och inledde sin geometriska purism med förebilder som Ozenfant och Braques. Formen stod över motivet, inget oväsentligt fick rum. Lundstrøm förenklade i syfte att finna essensen. Utställningen Den goda smaken visar hans målningar i nytt ljus.

Vilhelm Lundstrøm
Hemland: Danmark, född på Amager (1893-1950)
Utbildning: Det Kongelige Danske Kunstakademiet
Kända verk: Chanson sans paroles, Arkitekturen, Mosaiker av badande
Representerad: SMK, Göteborgs konstmuseum, Nasjonalmuseet
Utmärkelser: Professur vid Konstakademien i Köpenhamn 

Louis Marcussen

Pressbild: Tankens flykt (odaterad)
Fotograf: Helle Lorenzen

Kunsthal Charlottenborg: 2017.09.16—2018.01.14
Adress & resväg: Nyhavn 2, Köpenhamn

Den självlärde konstnären Louis Marcussen, senare känd som Ovartaci, föddes 1894 i den gamla hamnstaden Ebeltoft på Danmarks östkust. Marcussen växte  upp i en stor villa med flera syskon och uppfattades tidigt som reserverad. Han ägnade timmar åt litteratur, buddhism och yoga i sökandet efter harmoni hos kropp och själ. Sin kontemplativa natur till trots gick Marcussen i lära som målarmästare efter grundskolan och försörjde sig i yrket fram till 29 års ålder. 1923 beslutade han och en arbetskamrat att prova sina vingar ute i världen och flyttade åt sydväst, till Argentina. De bosatte sig i Buenos Aires och arbetade vidare som husmålare där. Men uppdragen var svåra att få, kringflackande perioder av arbetslöshet förekom. Det bidrog sannolikt till att Marcussen reste uppåt landet och levde med indianer i djungeln en tid. Efter sex år i Latinamerika löste han returbiljett på en atlantångare, under villkor att arbeta som kollämpare.

Den människa som återvände till Danmark var förändrad, fysiskt och psykiskt illa medfaren. Efter vanföreställningar och irrationellt beteende hämtades han av polis. 1929 fick Louis Marcussen diagnosen schizofreni och tvångsintogs på sjukhuset i Risskov. Det har spekulerats om ohälsan kom efter bruk av rusmedel under tiden hos indianer, men det har aldrig bevisats. När han blev mentalpatient var det på livstid, han skrevs aldrig ut. Marcussen betraktade sig som sjukhusets mest betydande patient och uppfann med tiden alter egot “Ovartaci”, med betydelsen: överstolle. Ovartaci avstod psykiatrisk vård och skapade självterapi genom hantverk, måleri och skulptur. 1932 flyttades Ovartaci till ett vårdhem i Dalstrup där han fick större frihet. Här började en mycket produktiv period som lade hans konstnärliga begåvning i dagen. Ovartacis bildspråk tog form. Långt fram i tiden skulle ett museum över psykiatri och konst namnges efter honom.

Även då psykiatrins behandlingsmöjligheter var ytterst få vid den här tiden fann sig Ovartaci väl i den bekymmersfria vårdhemsmiljön. Bristen på frihet medförde, i sig, friheten att ostört koncentrera sig på konsten. För Ovartaci verkade dessutom byggnaden och dess sociala miljö som inspiration och båda förekommer i hans målningar. Det anses även paradoxalt att Ovartacis gränslösa måleri troligen aldrig hade blivit till utanför vårdhemmets inramning. 1942 återvände Ovartaci till sjukhuset i Risskov på grund av försämrad hälsa och konflikter. Här blev han kvar men fortsatte färgsätta sin mystiska och feminiserade motivvärld. Ovartaci såg kvinnan som ett högre väsen. Han ville själv bli kvinna och könsopererades 1955. Konstverken är speglingar av hans eget kosmos av drömfigurer och själavandringar. På äldre dar upphöjdes han av målare som Asger Jorn och Jean Dubuffet. I år visas utställningen Galenskapens konst på Charlottenborg.

Louis Marcussen
Hemland: Danmark, född i Ebeltoft (1894-1985)
Utbildning: Husmålare, autodidakt konstnär
Kända verk: Nirvana, Ansikte med landskap, Svävande kvinnor
Representerad: Louisiana, Collection de l’Art Brut, Galleri Gallo
Hemsida: Museum Ovartaci

Louisa Matthíasdóttir

Pressbild: Þingvallavatn (1989)
Fotograf: Reykjaviks konstmuseum

Reykjaviks konstmuseum: 2017.04.30—2017.09.17
Adress & resväg: Flókagata 24, Reykjavík

Den isländska målaren Louisa Matthíasdóttir föddes 1917 i Reykjavik och räknas till landets mest betydande konstnärer. Hon flyttade till USA vid 25 års ålder men återvände ofta till Island och tog med sig det levande landskapet och ljuset till det nya landet. Matthíasdóttir växte upp med goda förutsättningar i ett medelklasshem där fadern var läkare. Hon intresserade sig redan som barn för bildskapande och uppmuntrades av båda föräldrar som 1934 skickade dottern till Köpenhamn. Matthíasdóttir fick studieplats på Kunsthåndværkerskolen och började staka ut sin yrkesbana. Utbildningen varade i tre år och la grunden för hennes säregna, breda penseldrag som satte ny färg på vardagsmotiv. 1938 reste hon ner till Paris, inspirerades av studiebesök på muséer och skolades i något år av den franske målaren Marcel Gromaire. När Matthíasdóttir återvände till Reykjavik ingick hon i kärnan av landets spirande avantgarde.

Året 1942 emigrerade Louisa Matthíasdóttir och bosatte sig i New York för vidare konststudier. Till en början följde hon kursverksamheten på the Art Students League men slutade till förmån för studier hos den tysk-amerikanske expressionisten Hans Hofmann. I samma veva träffade hon även målaren Leland Bell som hon senare gifte sig med. Den tongivande Hofmanns tankar om abstraktion och starka färger utvecklade Matthíasdóttirs måleri påtagligt. Hon hade sedan tidigare tagit bestående intryck av Henri Matisse under konststudierna hos Gromaire. Färgen förblev konsekvent betydande, kanske rentav bärande, i Matthíasdóttirs konstnärskap. Hon influerade även själv andra studenter som Jane Freilicher och Larry Rivers. Mattahíasdóttirs första separata utställning presenterades 1948 på kooperativa Jane Street Gallery. Det blev inledningen på hennes långa arbetsliv som etablerad bildkonstnär i Förenta staterna.

Louisa Matthíasdóttirs relation till maken var fortsatt konstnärlig. Matthíasdóttirs och Bells ateljéer låg vägg i vägg och de utbytte kritik. Ibland visade paret gemensamma utställningar hos Robert Schoelkopf Gallery — galleriet där Matthíasdóttir skulle producera 17 soloutställningar. Under 1960-talet befästes hennes färgrika, rätlinjiga stil som har beskrivits i termer av såväl realism som expressionism, eller som förening av båda. Konstnären själv ifrågasatte skiljelinjen mellan avbildning och abstraktion. Det dröjde till 1970-talet innan hon uppmärksammades på allvar på Island. Första soloutställningen visades 1987 på Galleri Borg. Matthíasdóttirs bildspråk återger landskap, stilleben och personer i ofta enkla perspektiv där kompositionens element definieras i färgsegment. Kontrasterna ger en klarhet som är typisk för konstnären. Årets retrospektiva utställning Calm på konstmuseet i Reykjavik följer hela hennes arbetsliv.

Louisa Matthíasdóttir 
Hemland: USA, född i Reykjavik, Island (1917—2000)
Utbildning: Kunsthåndværkerskolen (senare KADK) i Köpenhamn, Art Students League of New York, Hans Hofmann School of Fine Arts
Kända verk: The Lost and Found, Lidded Vessel, Atmosphere, The Reader
Utmärkelser: American-Scandinavian Foundation’s Cultural Award, American Academy of Arts and Letters (medlemskap)
Hemsida: Louisa Matthíasdóttir

Giorgio Morandi

Pressbild: Stilleben (1962)
Fotograf: Artipelag

Artipelag: 2017.04.07—2017.10.01
Adress & resväg: Artipelagstigen 1, Gustavsberg

Den tillbakadragne, tankfulle Giorgio Morandi var en av sin tids främsta stillebenmålare. Han föddes 1890 i universitetsstaden Bologna och växte upp med tre systrar i ett medelklasshem. Fadern var entreprenör och sysslade med exportverksamhet, vilken han tänkt involvera sonen i. Men Morandis konstnärsöde var redan skrivet i stjärnorna och han mor uppmuntrade honom. När fadern gick ur tiden 1909 blev Morandi ansvarig för sin familj i stenhuset på via Fondazza, där han skapade sin ateljé och bodde kvar resten av livet. Idag har Casa Morandi blivit museum. Två år tidigare hade Giorgio Morandi som sjuttonåring påbörjat studier på konstakademien i Bologna. Stadens akademiska konstundervisning var grundlig med tydlig prägel av 1300-talets måleritradition. Eleven Morandi excellerade tidigt, bland annat genom att själv utveckla sin etsningsteknik med holländaren Rembrandt som förebild. Studietiden varade fram till 1913.

Morandi reste mycket sällan utomlands. Istället fann han inspiration och kunskap i hemtrakten och i konstlitteratur, särskilt om impressionister som Cézanne eller Seurat. Men i samband med åren på konstakademien gjorde han flertalet studieresor genom Italien. I Florens upplevde han verk av stora renässansmålare som Masaccio och Ucello vilka gjorde livslångt intryck på honom. Långt senare i livet skulle han skriva hur enbart förståelsen för avgörande framsteg i måleriets århundraden kunde visa honom vägen. Morandi inledde dock sitt konstnärskap 1914 med en svängning mot futurismen i samverkan med andra företrädare som Boccioni och Galla. Samma år började han samtidigt arbeta som bildlärare på grundskolan i Bologna, något han fortsatte med till 1929. Året 1915 blev Morandi inkallad för militärtjänst men armélivet var nedbrytande på hans konstnärssjäl. Han återvände till det civila för undervisning och måleri samma år.

1916 uppmärksammades Morandi för första gången internationellt genom grupputställningar med målare som Carra och de Chirico i den metafysiska skolan. Konsthistoriker har tillskrivit denna period stor betydelse i Morandis utveckling, men konstnären själv identifierade sig aldrig med riktningens övernaturliga ansats. Under 1920-talet började istället Morandis mer asketiska motivvärld framträda i såväl objekt som komposition. Vardagsföremål som flaskor, vaser eller skålar betraktades med djupsinne. Enkla former skänktes levande färger och självständighet. Morandi höjde även blicken mot det norditalienska landskapet i flera konstverk. Konstnärens estetiska oljemålningar blev med tiden över tusen till antalet. 1930 fick han konstprofessuren i grafik vid sitt alma mater i Bologna och var berömd såväl utomlands som i hemlandet. I årets vårutställning visar Artipelag femtiotalet verk ur Morandis produktion från 1921 till 1963.

Giorgio Morandi
Hemland: Italien, född i Bologna (1890—1964)
Utbildning: Konstakademien i Bologna
Kända verk: Stilleben (1914), Stilleben (1919), Landskap (1935)
Utmärkelser: Professur i Bologna, Venedigs & Sao Paolos konstbiennaler
Hemsida: Casa Morandi 

Olivia Holm-Møller

Pressbild: Hulelandsby, Spanien (1936)
Fotograf: Ole Mortensen

Holstebro konstmuseum: 2017.02.04—2017.05.28
Adress & resväg: Museumsvej 2A, Holstebro

Olivia Holm-Møller föddes 1875 och växte upp som lärarbarn i det danska bysamhället Homå på det vildvuxna Djursland. Familjen präglades av den filosofiske folkbildaren Nikolaj Grundtvigs tänkande och Olivia var elev i friskolor efter hans modell. Grundtvigs progressiva idéer fick stor betydelse för landsbygden och särskilt flickors utbildning. I vuxen ålder stod Holm-Möller själv vid katedern och höll lektioner i danska språket eller undervisade i handarbete. Hon var även gymnastiklärare. Vid sekelskiftet träffar Holm-Möller konstnären Elise Konstantin-Hansen och får djupare kontakt med sin egen konstnärliga drivkraft. Hon överger lärargärningen och reser till Köpenhamn för studier på Fröknarna Mundt och Luplaus tecknarskola. Året 1901 blir Holm-Möller antagen på Kungliga konstakademin där professorerna August Saabye och Viggo Johansen handleder i bildhuggarkonsten och drar upp riktlinjer för teckningens grunder.

Efter två års studier börjar Olivia Holm-Möller arbeta med modeller för kakelugnar hos C M Hess järnbruk i Vejle. Studieuppehållet fortsätter med en utlandsresa till England 1905. Holm-Möller vandrar långa stunder på British Museum och inspireras av samlingens klassiska mästerverk. Etrusker och greker gör bestående intryck. I denna inledande period arbetar hon främst med skulptur, relief och träsnitt. 1906 får konstnären sitt första stipendium och lär känna målaren Ejnar Nielsen under en vistelse i Italien. Kollegorna ska senare göra många danande konstresor ihop till länder som Grekland, Egypten och Kenya. 1908 premiärvisas Holm-Möllers verk under vårutställningen på Charlottenborg. Ett par år senare lämnar hon studierna utan examen och börjar alltmer uttrycka sig i måleri. 1915 blixtrar slagfälten i Europa och barnsängen tar hennes svägerska. Kvar står pojkarna Knud och Karl. Holm-Möller återvänder till Homå som styvmor.

I sin hemtrakt slutför hon samtidigt: Niobe — tio stora målningar som skildrar mänsklighetens drivkrafter, med tonvikt på kvinnans villkor. Den färgstarka bildserien är Holm-Möllers reaktion mot kriget och blir hennes konstnärliga genombrott. Hennes produktion har influenser från symbolismen hos målare som J F Willumsen och Ejnar Nielsen. Nielsen förekommer, liksom de två syskonbarnen, dessutom i Holm-Möllers motivvärld. Mycket av stoffet kommer från bibliska och mytologiska berättelser eller besök i främmande kulturer. Hon reser under hela sitt liv med skissblock och penslar under armen. Hon för anteckningar i bild, med blyerts och vattenfärger. I hemateljén blir scenerierna grund för mer abstrakta målningar av hennes personliga intryck. Enligt Holm-Möller kan allting uttryckas med bara färger, utan motiv. I samlingsutställningen Olivias verden på Holstebro konstmuseum kan besökaren själv uppleva hennes bildspråk.

Olivia Holm-Møller
Hemland: Danmark, född i Homå (1875—1972)
Utbildning: Kungliga konstakademin i Köpenhamn
Arbetsfält: Skulptur, bildhuggeri, måleri & grafik
Representerad: SMK, ARoS, Sorø kunstmuseum, Expo 58
Kända verk: Slægten, Kun farve og rytme, Musikalsk komposition
Utmärkelser: Jens Nielsen & Olivia Holm-Møller museet

Jóhannes Sveinsson Kjarval

Pressbild: Skjaldmey (1961)
Fotograf: Reykjaviks konstmuseum

Reykjaviks konstmuseum: 2017.01.01—2017.12.31
Adress & resväg: Flókagata 24, Reykjavík

Island ligger för sig självt ute i Nordatlanten med sina gröna bergslandskap och gejsrar. I klart solljus bländar jätteglaciären Vatnajökull redan på långt håll. Det tusenåriga parlamentet i Reykjavik är världens äldsta och fiskarnationens kultur präglas av medeltida sagor. Målaren Johannes Sveinsson Kjarvals liv är en samtida saga om den fattige pojken som blev Islands mest framstående konstnär. Kjarval föddes vintern 1885 under knapphetens kalla stjärna i Meðallandi. Efter fyra år blev hans utblottade föräldrar tvungna att lämna bort pojken till fosterfamilj. Men det tragiska förbyttes med tiden till trygghet hos den nya familjen i Borgarfjörður. Vardagslivet var enkelt men familjen större och möjligheterna fler. Deras hemort på östkusten var naturskön och har kanske inspirerat Kjarvals bildbegåvning. Han ägnade snart all fritid åt teckning och måleri med tillbuds stående medel. Saknades färger kunde han experimentera med kalvblod eller sot.

1902 flyttade familjen till huvudstaden Reykjavik. Efter några år sökte Johannes S. Kjarval arbete i fiskeflottan. Det blev några tunga år med att vittja nät på saltstänkta fartygsdäck. Men han gav aldrig upp sin konstambition och målaren Ásgrímur Jónsson blev en betydande mentor. Kjarvals arbetskamrater och fackföreningsrörelsen uppmuntrade honom och samlade in pengar. 1912 klarade Kjarval inträdesprovet till kungliga konstakademin i Köpenhamn. En ny epok inleddes. Köpenhamn var en spirande internationell konstmiljö och under studieåren rörde sig Johannes S Kjarval mellan olika konstriktningar — impressionism, kubism eller futurism. Efter examen 1917 framträder också flera stilar i hans eget skolade men samtidigt progressiva måleri. Kjarval lyckades sammanföra dessa konststilar och ändå vara konsekvent. Samtidens radikala, futuristiska konsttrender gav honom nödvändig energi för det framtida konstnärskapet.

När Johannes S Kjarval återvände till Island 1922 efter resor i England, Frankrike och Italien blev han pionjär i hemlandet med modern konst. Senare introducerade han även sitt karakteristiska, icke-naturalistiska landskapsmåleri. Målaren Kjarval upplevde ett annorlunda, mer exotiskt Island framför sig. Ett land med sprakande natur och levande sagor som han ville ta med sina landsmän till genom konsten. Efter 1929 arbetade Kjarval nästan bara med sina sagolika landskapsmotiv och bodde tidvis ute i naturen, i samklang med elementen. Kjarvals omfattande produktion var ett betydande inslag i en återuppväckt Isländsk bildkonst som tagit fart i början på seklet. Kjarvals intensiva målningar har gjort den isländska mystiken synlig och levande för världen. 1973 invigdes Kjarvalsstaðir — en permanent utställning vid Reykjaviks konstmuseum, tillägnad JSK.

Jóhannes Sveinsson Kjarval
Hemland: Island, Meðallandi (1885—1972)
Utbildning: Kungliga Konstakademin i Köpenhamn
Representerad: MoMA, Nordiska Akvarellmuseet, Moderna Museet
Kända verk: Sjómaðurinn og Hafmeyjan, Skjaldbreidur, Eldfákar
Utmärkelser: Prins Eugen-medaljen

© 2019 Konstkoll

Tema av Anders NorénUpp ↑